¿Qué bolá, asere?

Nu får vi svaret: Vad händer efter Castro?

2011-04-17T11:43:00.003+02:00

På min blogg http://cederlof.tumblr.com publicerar jag idag följade Kubarelaterade inlägg:

En halv miljon människor rapporteras ha marscherat genom Havanna igår morse. Bilden ovan avslöjar hur det antagligen såg ut framför monumentet av José Martí på Revolutionsplatsen. Bilden är tagen av yours truly för två år sedan på 1 maj. De kommande tre dagarna är helt avgörande för Kubas framtid, och den första dagen, gårdagen, var häpnadsväckande.
Det kubanska samhället står på två starka ben: PCC - Kubas kommunistiska parti - och FAR - de Revolutionära väpnade styrkorna. Försvaret har ett enormt folkligt stöd. FAR är den institutionaliserade formen av el Ejército rebelde, Revolutionsarmén, det vill säga de arbetare och framför allt bönder som tillsammans med Fidel, Raúl, Ché och Camilo störtade den USA-stödda diktatorn Batista 1959.
Nästan alla kubaner har någon gång i livet varit aktiva i försvaret. Veteraner från de internationella insatserna i till exempel Angola har hög social status. Försvaret har aldrig vänt vapnen mot folket, enligt forskare just därför att detär folket. (I stället ska man passa sig för de grönklädda MININT — Inrikesministeriet.) Försvaret äger dessutom flera företag, speciellt inom den ekonomiska motorn som är turistindustrin. Inte minst var det las Fuerzas armadas revolucionarias som stod emot USA:s invasionsförsök vid Grisbukten 1961, eller som det lite mer geografiskt specifikt heter på Kuba — Playa Girón. Detta var det första tillfället som USA misslyckades militärt i sin bakgård och invasionen vid bukten mitt i det ekologiskt mycket viktiga träsk som har formen av en sko - “Ciénaga de Zapata” - sågs som en seger för självständighet i hela tredje världen.
Dagen före invasionsförsöket skedde något mycket märkligt. USA vägrade vid det laget importera kubanskt socker. Vägrade förädla råolja från de kubanska fyndigheterna som Texaco, Esso och Standard Oil innan nationaliseringen haft pumparna i. Vägrade ge tillbaka det ockuperade området kring Guantánamobukten. Det var den 16 april, i korsningen mellan Gata 14 och 23 i Havanna, nära Columbuskyrkogården, vid en begravningsceremoni för de som dött under en kontrarevolutionär flygattack mot tre flygbaser dagen innan. Fidel Castro talade inför en osande folksamling med gevärspiporna i vädret. Den kubanska revolutionen, ropade den Skäggige, var inte bara den nationella befrielserevolution den dittills varit. Den kubanska revolutionen var en socialistisk revolution — ¡Socialismo o muerte!
Det imperialisterna inte kan förlåta oss är värdigheten, aktningen, den ideologiska fastheten, offerviljan och den revolutionära andan hos det kubanska folket.
Detta är det de inte kan förlåta oss, att vi är där mitt under deras näsor, att vi har gjort en Socialistisk Revolution mitt under näsan på de Förenta Staterna.
Med en militär uppvisning bara värdig en forna sovjetalierad och det enorma folkuppbådet igår morse markerades detta: i år har det gått femtio år sedan “folkets seger” vid Playa Girón och femtio år sedan revolutionen utropades som socialistisk. Denna det kubanska samhällets ena bens manifestation var symboliskt nog också invigningen för det andra benets - Partiets - sjätte kongress.
Kubas kommunistiska parti håller sin första kongress sedan 1997, den kongress som ska hållas vart femte år, förväntades hållas 2009 och den kongress som formellt ska besluta hur Kubas ekonomiska och sociala politik ska utvecklas; inte minst: den kongress som kommer att visa vem som kommer efter bröderna Castro. Fidel sa för en vecka sedan att han i praktiken inte har fungerat som generalsekreterare för Partiet sedan 2006, vilket han formellt fortfarande är. När en ny centralkommitté om 125 personer, en politbyrå om 19 och ett sekretariat om 10 ska väljas under kongressen, kommer Raúl Castro med all sannolikhet att väljas till ny generalsekreterare. Frågan är då: vem kommer att väljas till nummer 2? Vem tar över Raúls stol? Detta är kongressen som officiellt sägs vara det gamla gardets sista kongress.
I sitt 2,5 timmar långa öppningstal till kongressen (han anses inte som någon större talare och fattade sig därför kort i jämförelse med sin bror) fastslog Raúl att man sedan revolutionen har misslyckats med en central sak: att föryngra ledningen. Han lovade därför en “systematisk föryngring” av regeringen.
Kanske allra mest intressant var ändå detta: Under sitt tal föreslog Raúl att man ska införa mandatperioder för politiker och ledande personer om två gånger fem år. Bröderna Castro kommer förstås hinna dö innan det har gått tio år och “drabbas” inte själva av detta demokratiserande steg; ett steg som om det faktiskt införs kommer att göra det kubanska systemet betydligt mer påverkansbart.
Till kongressen har 600 000 reformförslag skickats in från möten på arbetsplatser och i kvarterskommittéer. Politbyrån har föreslagit ett program om 291 punkter som har diskuterats. Av dessa hävdar Raúl Castro att 181 har förändrats efter diskussionerna och att 36 nya har lagts till.
Kongressen kommer formellt att besluta om avskedandet av 1,5 miljoner arbetare från statliga arbeten som Raúl drivit igenom i svallvågorna av hela världens finanskris. 1,5 miljoner människor som förväntas få jobb i avknoppade kooperativ och inom vissa privata sektorer. Vidare kommer troligen ransoneringssystemet som förser kubanerna med tio dagars mat och hygienartiklar varje månad att tas bort av ekonomiska skäl. Och frågan är, vad händer med de dubbla valutorna, peso nacional och peso convertible? Vilken roll får den nya latinamerikanska valutan SUCRE?
Whither Socialism? På tisdag vet vi.
Socialismo o muerte.
Håll utkik här och här på spanska och här och här på engelska för kubavänliga men detaljerade rapporter och framför allt här på engelska för kubafientliga. En videorapport på engelska från första kongressdagen finns här på al-Jazeera.

Inget Kuba utan Gustav?

2008-08-31T12:01:00.004+02:00

En Gustav åker och en annan Gustav kommer. Trots att det nästan känns som att lämna en gammal vän att åka från Havanna var det minst sagt i rättan tid. När vi i torsdags åkte från Kuba stog orkanen Gustav ovanför Jamaica och kustprovincerna i Oriente (Granma, Stgo de Cuba, Guantánamo) var i fase de alerta. Med uppåt 80 döda hittills på Haiti, Dominikanska Republiken & Jamaica - Cayman öarna har klarat sig utan dödade - är det till trots svårt att hitta information på den här sidan jorden om vad orkanen faktiskt har gjort när den under den karibiska gårdagen passerade Kuba. Vad sker i USA? Ska de evakuera New Orleans? -Hur har det gått för Kuba?, är min fråga. Officiella kanaler och Latinamerikansk media får vara källan.

Orkanen har passerat över Isla de la Juventud och Pinar del Río, medan provincen Habana och Ciudad de La Habana har klarat sig relativt bra med extrema skyfall. Vågor har mätts 3-5m höga. Ingen människa har dött men flera har skadads och översvämningar, rasade murar, broar, hus och vägar, träd och elledningar har drabbat landet. Civilförsvaret har evakuerat över 250 000 personer och dessutom har man enligt media jobbat intensivt för att skydda Pinar del Ríos tobaksodlingar som är de största i landet och är en viktig del i exportekonomin.

Gustav var en kategori 4 orkan när den passerade Kuba med vindar på över 240km/h, men medan den passerade Pinar del Río försvagades den något; cykloner livnär sig ju på varmt havsvatten som sugs upp i lågtrycket och sedan kondenseras vilket frigör värmeenergi vilket får ytterligare mer vatten att sugas upp och kondenseras i en evighetsspiral. När den nu passerar Mexikanska gulfen tros den därför åter öka och bli en kategori 5 orkan innan den når USA där den sedan kommer att dö över fastlandet när inte längre kan matas med mer vatten och därmed mer energi. Orkanens öga är omkring 60km i diameter. BBC har publicerat lite bilder över förödelsen här.

Nåväl, hemresan gick som på räls (fast i luften). Vi lyckades få en gratis uppgradering till Comfort Class efter som vi hade varit så trevliga när väskan inte dök upp i början av resan, så vi satt bekvämt och kollade på filmer hela vägen över Atlanten. I Europa möts man av något ganska slående: reklamen. Överallt finns det budskap riktade till just mig. Knappt en fläck finns där det inte är något jag ska försöka påverkas till. Det är som att slussas in i en evigt pågående envägskommunikation där jag oavsett om jag vill eller inte är mottagare. Det går inte att undvika den. Och budskapet? Det här behöver du köpa för det är viktigt för dig. Jag ställer det i kontrast till de kubanska propagandaskyltar som kantar vägar och många husfasader som talar om revolutionens förträfflighet, visar citat av Fidel och framför allt har till syfte att stärka nationalkänslan, mobilisera folket, bilda enhet och dessutom driva på folk att spara på el i "energirevolutionen". Kanske är de inte så olika. På Kuba ser vi "Patria o muerte - Venceremos" ("Fosterlandet eller döden - Vi ska segra"), "La victoria fue, es y será siempre nuestra" ("Segern var, är och ska vara våran för alltid"), "Ahorrar está en tus manos - Una revolución de energía" ("Att spara ligger i dina händer - En energirevolution"). Samtidigt i t.ex. Holland och Sverige är visserligen den underliggande meningen mer dold, men bakom all reklam finns ändå budskapet: konsumera! Över allt och ofta omedvetet manas vi in i diskursen, idévärlden, att konsumptionssamhället är det främsta och enda rätta. Så visst är våran reklam lika tydlig propaganda för vårat samhällssystem som den kubanska. Skillnaden är att den finns enda inne i våra hem, i tv och tidningar och dessutom att den kubanska faktiskt framställer en betydligt trevligare etik. Smala, nakna kvinnokroppar är i stället att "det lyckligaste folket är det med bäst utbildade barn" och att enhet och socialism skapar ett humanare samhälle. Kanske skulle vi inte ta reklamen lika seriöst om skyltarna sa oss att "individualism och kapitalism skapar ett humanare samhälle". Jag vet inte.

Så vilket Kuba är det jag har mött år 2008? Jämfört med året innan tycker jag mig ha sett fler utslagna människor. Under två månader 2007 vet jag inte med mig att jag såg någon. Nu finns det i Havanna faktiskt folk (kanske totalt fem jag sett under en månad) som tigger, även från kubaner. Vad beror detta på? Ingen aning.

Landet har fortfarande en exekutivmakt helt utan kritisk granskning, samtidigt är människor generellt betydligt mer politiskt medvetna än vi svenskar om det så handlar om "la lucha" (den dagliga "kampen" för att få livet att gå ihop i ett u-land), skolan, regeringen, USA:s presidentval, valutan, eller idrotten. Man är så illa tvungen att vara politiskt mobiliserad genom sitt sociala liv i CDR:er och andra organisationer, armén, civilförsvaret eller partiet. På nära håll kan man påverka ganska mycket, på nationell nivå väldigt lite.

Kubanerna utnyttjar förfullt sin nya möjlighet att resa. En make till en vi bodde hos var just i Kanada, en annan vi mötte hade precis varit på semester på Kanarieöarna och en tredje skulle hälsa på sin släkt i Miami. När vi väntar på flygplatsen strömmar kubaner ur de anländande flygplanen hemma igen efter att ha sett omvärlden. Kul att se.

Slutligen får jag återupprepa mina tack till er som läst och kommenterat! Hoppas bloggen har givit er något. Tyvärr såg jag inte den ytterst goda idén att intervjua Yoani Sánchez för ens nu, annars hade det varit en kanongrej. Hoppas Kuba får vara utan en Gustav nu ett tag och att jag och inte orkanen blir den som återkommer först.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Cuba, Raúl Castro, Fidel Castro, Gustav, orkanen Gustav, socialism, resedagbok, propaganda, reklam

"Some of these days, You'll miss me honey"

2008-08-24T20:11:00.003+02:00

Sa narmar sig augustis varande sitt slut, precis som varat augusivarande pa Kuba. I gar natt delade vi en taxi med en nordamerikanska och en tjeckiska och for genom de nattliga gatorna fran den langt distanserade langdistansbusstationen till vart hem i Vedado.

"Oh have you been here an entire month? What did you do?"
"Well, we've existed"

Att upptacka ett samhalle gar ganska fort, lika sa att uppleva det. Men sa nar man en grans nar man inte langre har sarskillt mycket att gora - man har sett det mesta som finns att "se". Man maste skaffa sig en vardag. Allt man har att gora ar att vara. Kanske ar det forst nu man borjar forsta.

Cyklonen Fay har mest drabbat bergstrakterna. Turistmalet El Nicho, norr om Cienfuegos i Sierra del Escambray, har varit stangt nagra dagar och aven Rancho Luna, badorten vid Cienfuegosbuktens mynning. Pa vagen mot Havanna under gardagen akte vi kustvagen och marken langs vagen vaster om Grisbukten var ordentligt vattensjuk och trad hade blast omkull. Fragan ar dock om dessa aber ens ar i narheten av den stora sorg och nederlaget som vi mottes av igar till frukost: Sydkorea vann beisbolfinalen mot Kuba! Sorgeband och svordomar.

I Cienfuegos har den blandvita trottoarstenen fatt oss att tro att solen lyser underifran och inte fran ovan den klarbla himlen. Den enda som inte blandas ar Benny More, mambokungen, i bronsskepnad pa el Prado. Vi har bott hos Jeronimo, en tokig man lika glad i talet som indianledaren var krigsglad.

Varande dag borjade hungrig sa vi steg upp och knallade till fruktmarknaden. En brandorange fruta bomba (papaya) och rosasota guavor ar ingen dalig start pa dagen.

Harnast hor jag av mig fran Sverige.

Saludos desde La Habana a cada persona que han leido mi blog y gracias a ellos que han escribido comentarios! Besitos de Gustav

Cyklonen Fay

2008-08-19T20:24:00.002+02:00

Cyklonen Fay har under de senaste tre dagarna rort sig fran Atlanten in over Hispaniola dar den drankt Haiti; sedan har den forflyttat sig over Karibiska havet in over Granmaprovisen i ostra Kuba for att senare i forrgar rora runt i de centrala provincerna. Under gardagen rorde sig den tropiska stormen vaster ut och gick over Havannaprovincen och Matanzas, oster om Ciudad de La Habana. I huvudstaden har vi lyckligtvis klarat oss med lite stank. Pa runt 1,5 dag har det uppmatts narmre 500mm regn pa sina stallen (Ciego de Avlia, Camaguey, Santi Spiritus). Nar vi imorgon far till Cienfuegos lar vi fa se varkningarna narmre. Var 30 minut har chefen for Kubas meteorologiska institut varit i tv och noggrant forklarat cyklonen och givit direktioner om hur man ska handla. Civilforsvaret har varit mobiliserat och evakuerat delar av de centrala provincerna. Nu ar dock hela landet tillbaka i "fase normal" - Fay har dragit mot Florida.

Sjalv har jag lyckats dra pa mig en redig forkylning som kureras med guava, limejuice och alvedon. En ny kubansk huskur har jag dessutom fatt prova pa, den forra var varm bananmos med vitlok och olivolja nar jag var magsjuk forra resan. Receptet ar ett glas vatten med mycket limejuice, salt och honung som man ska gurgla. Limen sved illa i halsen men kanske gjorde det lite verkan. Tiden har fatt tillbringas inne framfor OS och framfor bocker. Just nu divulgerar jag mig i Shakespeares Julius Caesar.

I OS, som tillochmed har fatt sig en egen kanal pa tv - Canal Olimpico - foljer vi med spanning volleybolldamernas framfart. Enda guldet hittills ar i tungviktsbrottning Grekisk-Romersk stil. Annars gar det bra i boxning, friidrott, beachvolley, gevarsskytte och rodd. Beisbolen ser lovande ut vilket ar bra for nationalkanslan. En tjej som vunnit silver i judo var intervjuad i tv alldeles tarogd och var inte minst lycklig over att ha fatt vinna en medalj at "mi Comandante" pa hans fodelsedag. Av Fidels 82 ars dag har annars ingenting markts utom lite gratulationer pa nyheterna.

Dax att snyta sig.

A Tale of Two Cities

2008-08-13T00:42:00.003+02:00

Jag har inte kunnat bestamma mig an om jag kan rekommendera en tur med Hersheytaget. En speciell upplevelse garanteras visserligen men till priset av ganska hog obekvamhet bade i rumpan och for trumhinnorna. Innan start, c. 30 min forsenat, behovde taget lagas, vilket ganska snart behovde goras om igen och igen och igen under farden genom banan- och sockerplantager. Ja, det ar inget vanligt tag vi talar om alltsa utan mer ett rullande museum. Guanabohallplatsen, var slutstation, var lik en busshallsplats mitt pa en aker och behovde ackompanjeras av 2-3kms solhettande prommenad langs landsvagen.

Under resan satt vi brevid tva britter: den ena en trevlig filosofistudent som det senaste aret bott i Mexiko och undervisat i engelska; den andra en vresig, faordig, blek tjej med morka solglasogon och mycket forutfattade meningar om Kuba. Tillsammans med oss satt lite till och fran (nar han inte lagade taget) en mekaniker - Nelson - i bla overall och forsokte fa den otrevliga britten att slappa loss lite. I bullret lyckades jag forsta att han levde ett mycket lyckligt liv och inte kunde onska mycket mer av vardagen. Hon vagrade att acceptera hans berattelse. Upptagen av att fylla sin egen sjalvbild far hon nog inte ut mycket av Kuba. Odmjukheten infor blomman oppnar vagen upp pa fjallet.

Guanabo, den sista av ett gang smastader i Habana-del-Este-kommunen, ar en supermysig stad dit kubanerna kommer och steker sig pa semester som strommingar med persiljesmor fast i mansklig form och pa en strand. Vi bodde i ett hus i en egen vaning, 5 min fran stranden, och badade oss i saltlosningen Atlanten flera ganger varje dag nar vi inte spelade det eminenta kortspelet Hastiga Persson eller laste pa var balkong.

OS-invigningen sag jag pa tv pa morgonkvisten, men, Tz, nagon politisk analys av spelen finns inte. Inte minst eftersom Kina ar en sa pass viktig handelspartner for Kuba. Ett exempel ar den nya finfina bussflottan i Havanna som jag tidigare skrivit om.

Nu ar vi tillbaka i Havanna, men i Centro Habana och inte Vedado. Om nagra dagar far vi komma "hem" till Vedado och Basilias hus. Har i Centro kan vi utforska Centro och H Vieja lite narmare: Centro ar nastan mer slitet och skitigt an nagon annan stad i landet vilket ar markligt eftersom det borde kunna vara ett skyltfonster for turister. Inte vad man prioriterar m.a.o. Habana Vieja ar dyrt och turistigt men fint.

Igar var vi ater pa Revolutionsmuseet och jag fortsatter fascineras over att historien byggs upp kring vissa heroiska hjaltar (tva kvinnor och maaanga man) i ett marxistiskt land. Under gardagskvallen gick vi langs huvudgatan i H Vieja, Obispo, fran konstgalleri till konstgalleri som unga konstnarer har och sag pa allt fran turisttavlorna till senaste avant garde.

Livet ar ljuvt.

Ord fran Habana Libre

2008-08-06T00:54:00.004+02:00

Ord fran Habana Libre, ett av Havannas fianste hotell dar Fidel con compañeros hade sitt hogkvarter manaderna efter revolutionens triumf och dar aven den forsta sovjetiska ambassaden var inhyst pa tva vaningar. En imponerande byggnad. Det mer modesta Hotel Colina med billigare internet hade fel pa natet for tillfallet.

Vi ar antagit en svag rod nyans i ansiktena efter en dag i Casablanca och i La Cabaña. I Casablanca, en kortare fargetur over Havannabukten for 10 centavo nacional (om man har jamna pengar annars 1 peso), finns Kubas svar pa Limhams-Jesus: en enorm Kristusstaty som ser ut over staden. Pa nara hall sag den ganska fanig ut - till skillnad till pa langt hall - men utsikten over stan WOW! Efter lite irrande tog vi oss i den stekande middagssolen till sist till La Cabaña som ska vara ett av Latinamerikas storsta spanska fort som har anvands av bade spanjorer, USA-stodda diktatorerna Machado och Batista som fangelse och direkt efter revolutionen var Che Guevaras postering och kontor. (Aven dar han genomforde rattegangarna med manga dodsstraff mot officerare i Batistaarmén). Det var STORT med breda kullerstensgator ringlandes langs med murarna med kanoner och utkiksposter. Det var inte svart att tanka sig de spanska konkvistadorerna till hast patrullera hamnporten darifran.

En annan skon nyhet ar att vaskan antligen ar tillbaka. Den kom till flygbolagets kontor efter telefonsamtal till flygplatsen (som sa att vi skulle behova aka dit och hamta for dyra taxipengar) och en god pratstund med en driftigkvinna pa ovan namnt kontor. Det kostade oss till sist ingenting alltsa. Appropa kubanska kallingar sa kan jag meddela att det var ovant att inte ha boxerkalsonger som jag haft sedan mellanstadiet. Men de var ganska heta :) Min t-shirt som jag kopt med stort tryck: "S - Santiago de Cuba" har vakt uppmarksamhet pa gatorna. Det visade sig vara Santiagos béisbollagstroja. Vissa ropar hejande och en och annan muttrar att jag ju faktiskt ar i Havanna. Basebollen sitter i sjalen!

Imorgon far vi med el Trén Hershey, ett elektriskt tag byggt pa 1800-talet av en amerikansk sockercentralsagare, oster ut for nagra dagar vid Floridasundets strand i Guanabo och sedan kanske annu langre ut. Tagets slutsstation ar Matanzas. Resan ska ta mellan 4-5h och stanna vid sma stationer mitt i ingenstans ungefar var tionde minut. Det blir kul. Senast den 13 ar vi tillbaka i Havanna.

Snart ska vi kaka och sedan antingen se solnedgangen pa Malecón (om det inte askar och regnar som det hittills har gjort de flesta kvallarna) eller kanske inta varsin Mojito pa Cafe G á 10 peso nacional.

Pa aterhorande!

I vantan pa vaskan

2008-08-02T22:14:00.005+02:00

Havanna ar varmt men brisen over Malecon gor det uthardligt. Ett askovader har just passerat over stan med dunder och brak. I Oriente - ostra Kuba - ska det ha askat hela dagen. Stormperiod.

Havannas gator ar prydda av 26 juli flaggor efter nationaldagsfirandet och prisanden over sommaren med slagordet ¡Vive el verano! Sag vad man inte bor manifestera med ett slagord. Media och sakerligen manga kubaner langtar efter OS. Kl 8 pa morgonen kommer invigningen borja pa Tele Rebelde. Langs Malecon, den 7km langa havsmuren som centrala Havanna stracker sig langs, har man byggt upp for karnevalen som ager rum i borjan av augusti varje ar. Fargglada staket och mangder med mathak, barer och scener med dunkande reggaetonmusik. Ska man festa ska man gora det ordentligt. Jetlagen tillskylls orkade vi oss inte ner igar kvall for att se karnevaltagen, men ska forhoppningsvis orka ikvall.

Aterseendets kansla ar som att aldrig ha varit har ifran och pa nagot mystiskt satt kanns stan valdigt oexotisk tillskillnad fran forra gangen. Nastan som man bodde har. Det ar harligt. Inte en enda jinetero (folk som vill ha pengar av en for att man ar turist) har narmat sig dessutom. Annu harligare! Vidare tycker jag mig se att det rullar fler moderna bilar pa gatorna an forra aret, vissa priser har stigit en gnutta dessutom. Rommen ar 10 centavos dyrare, nu CUC$3,85 (x7 = kronor).

Det enda som stor den idylliska tillvaron ar att min vaska inte kommit fram. Den finns antagligen i Amsterdam och om allt gar som det har lovats levereras den till vart casa particular, dar vi bor, pa mandag morgon. Vi bor pa samma stalle som senast i Havanna, nara universitetet hos Basilia som minns oss val :) "de unga svenskarna som lanade koket". Hennes make ar pa besok hos sonen i Toronto i ett par manader. Vaskans franvaro betyder inte minst att det ar lite skralt med klader. Jag har hursomhelst kopt kalsonger och en tshirt extra sa jag borde klara mig. Kul att ga i kubanska kladaffarer. Idag gick vi till Plaza Carlos III pa Ave. Salvador Allende - en stor shoppinggalleria som bubblar av liv sa har pa lordagen. Dubbelekonomin med tva valutor fungerar med fascinerande effektivitet och framfor allt finns inte en turist i sikte. Infanta har dessutom manga bra affarer. (Korsningen Ave Salvador Allende / Infanta ar den som jag haft som skrivbordsbakgrund for de som sett den :) )

En liten besvikelse ar dessutom att det inte ar sesang for mango. Man far sta ut med guava och fruta bomba, mer kant som papaya. Vi mar prima och langar efter middagen nu.

26 de julio och kommande reseskildring

2008-07-29T16:54:00.008+02:00

¿Qué bolá, asere? Jorå satte. Bloggen har legat i träda i ett par månader främst av somriga skäl. Nu några dagar efter nationaldagen den 26 juli kommer ett, efter vad jag kan se, efterlängtat inlägg.

Utanför Moncadabarackerna i Santiago de Cuba, 1953 en av Batistaregimens viktigaste militärförläggningar och platsen för ett revolutionsförsök den 26 juli, talade president Raúl framför en enorm backdrop med Fidel på. 55 år efter Moncadaanfallet, 49 år efter revolutionens triumf och två år på dagen efter att el líder maximo - Fidel - senast synts offentligt. Många västliga förståsigpåare är besvikna och utropar kubanernas besvikelse över att Raúl inte kom med några nya konkreta reformförslag i sitt tal. Landet har nu återgått till den stelhet som hållit Kuba i det tidslösa klister som figurerat under hela Castroepoken. Ingenting har någonsin förändrats. Den västliga diskursens konstruktion av Kubas historia och situation är makalös.

Kort summerat saktas reformerna automatiskt ned p.g.a. den internationalla mat- och energikrisen och fortsatta satsningar på försvaret även efter USA:s presidentval var Raúls budskap i sitt tal. Inte särskillt häpnadsväckande nyheter med andra ord.

Nu till bloggens mer snara framtid:
Under den kommande månaden kommer tonen att bli lite mer personlig på bloggen då den kommer att fungera som resedagbok för undertecknad på fot i Kuba, främst i den västligare delen. Skriv gärna frågor i kommentarfunktionen så ska jag i möjligaste mån försöka svara på dem från aktuell plats. Resan börjar på torsdag.

Under resan kommer inte bloggen att feedas via varken Bloggportalen eller nyligen.se så du får kika in här självmant eller rss-feeda. Rss-adressen är: http://gurrens.blogspot.com/feeds/posts/default

Bilden kommer från Miami Herald
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Cuba, Fidel Castro, Fidel, Raul, resedagbok, nationaldagen, 26 juli

Nu höjs pensionerna med 20%

2008-04-27T18:12:00.003+02:00

2,1 miljoner människor får sina pensioner höjda med 20% i maj skriver Juventud Rebelde (rapporterar Prensa-Latina). Höjningen kommer att kosta den kubanska staten 837 miljoner pesos (c:a 244 miljoner kr). Man säger att man valt att prioritera de människor som har kämpat för socialismen under dess fem decennier först och att i takt med att ekonomin fortsätter växa kommer höjningar även för arbetande personer i flertalet sektorer. Utöver pensionärerna kommer nämligen även personer inom rättsväsendet (advokater och dommare) att få höjda löner. Dessa arbetande som får höjd inkomst kommer däremot att få bidra med 5% av lönen till de sociala säkerhetssystemen (ex sjukvård). "När meddellivslängden överstiger 77 år och befolkningen blir äldre finns det skäl för att stärka den sociala erövringen [vården] ännu mer", motiverar man.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, pensioner, pensionärer, löneförhöjning

P.g.a. en trasig dator och resor kommer bloggandet att bli en aning sporadiskt till en bit in i maj. Misströsta icke! /Gustav

El Plan Bush på Sverigebesök

2008-04-21T20:13:00.004+02:00

El Plan Bush har kommit till Sverige för att konspirera. Den, på mer formellt språk kallade Commission for Assistance to a Free Cuba, är en i raden av försök till att "skicka ett viktigt meddelande till Kubas folk, den nuvarande diktaturen och våra vänner och demokratiskt allierade: efter 46 år av grym diktatur är tiden inne för förändringar på Kuba." Kommissionen är ett av medlen för att sätta Helms-Burtonlagen, d.v.s. the Cuban Liberty and Solidarity Act från 1996, och Torricellilagen, formellt känd som the Cuban Democracy Act från 1992, (tidigare skrivna om här) och leds av Condoleezza Rice. Målet är kortfattat att få till ett regimbyte i Havanna med en ny ledning under USA:s översyn och att öppna ekonomin. Svensk-kubanska föreningen kallar det "handfasta åtgärder i oförblommerat nykolonial anda" och "fräck och brutal stormaktsarrogans" medan det för svenska liberaler, kristdemokrater och exilkubaner handlar om "demokratimission". En måhända motsägelsefull sanning kan vara att det handlar om just både ock.

Det är egentligen helt oväsentligt att lyfta på ögonbrynet och höja rösten i det att liberalerna ser det hela som en demokratimission, inte därför att det nödvändigtvis är vad Bush-planen innebär utan eftersom Kuba inte passar in i mallen i den liberala diskursen. Statsvetenskapen, inte minst i Uppsala, lär ut en färdigpackad modell för vad som är demokrati, i sig ett elitprojekt som handlar om att vinna röster i konkurrens om väljarkåren. Demokrati är Robert Dahls definition som vetenskapligt och positivistiskt kan prövas - och där Kuba därmed inte passar in. Receptet är givet: att byta ut den revolutionära ledningen mot en som passar definitionen. Kommissionens mål är därför i sig en sanning för demokrati.

Men Svensk-kubanska då, de orakade kommunistälskarna som tror att vi fortfarande lever under kolonialtiden? Ja de har en sanning även de - en sanning som inte ryms inom den positiva vetenskapens diskurser utan snarare hemfaller på historiska samband. USA:s intresse för Kuba är lika gammalt som USA självt. Thomas Jefferson, vicepresident under John Adams (USA:s andra president) och Adams efterträdare, var den förste som talade om Kubas sockerrikedomar och många slavar. När man stöttade spanska Amerikas självständighet kämpade man hårt för att Kuba skulle förbli koloniserat för att senare tillsammans med Puerto Rico kunna bli USA:s protektorat. Värsta tänkbara scenariot skulle vara demokrati på Kuba då det för alltid skulle vara omöjligt att kontrollera landet. Man gjorde därför allt i sin makt för att förhindra slavuppror som på Haiti och arbetade aktivt för att spanjorerna skulle hålla hårt på Kuba. När 1800-talet sedan led mot sitt slut och kubanerna själva (Martí, Maceo, Gómez, m.fl.) ledde självständighetskrig mot spanska kronan lyckades amerikanerna nästla sig in i fighten med startpunkt kring sprängningen av krigsskeppet Maine i Havannas hamn.

Den kubanska självständigheten under USA:s inflytande beskriver sig bäst i namn som Gerardo Machado, Fulgencio Batista, the Platt Amendment (vilket gjorde att USA fick intervenera på Kuba när de fann lämpligt och är orsaken till att Guantánamo Bay idag är amerikanskt territorium), o.s.v. Man ska dessutom komma ihåg att Fidel inte utropade sig kommunist förens 1961, då CIA redan försökt lönnmörda honom, man hade slutat importera socker och revolutionen hade överlevt kontrarevolutionära attacker. Det var dessutom samma år som USA försökte invadera Kuba vid Grisbukten. Stömmen vita företagsägare till Miami som left livet i Batistas Havanna under alkoholförbudet i USA var dessutom strid och kom bilda lobbystarkt exilsamhälle i USA främst för sina ekonomiska intressen. Uteslutningen av Kuba ur OAS och blockaden måste även ses som en forstättning på försöken att få tillgång till Kuba - i alla fall att göra livet surt för det nu hemskt nog självständiga Kuba.

I ljuset av detta har "demokratiseringsmissionen" även ett annat budskap: en regering i Havanna under USA:s överseende innebär även att ekonomiska intressen kan fyllas. Se hur det gått för Puerto Rico. Man måste därför i sanningens namn säga att det är en aning blåögt att bortse från det historiska perspektivet när man talar om kubansk demokrati (så till vida man själv inte egentligen har andra intressen).

Den 14 april kom så el Plan Bush till Sverige i form av kommissionens "övergångskoordinator" Caleb McCarry, utsedd av George W Bush. Dels träffade han representanter på UD och dels nyliberala SILC:s generalsekreterare, den framträdande exilkubanen Mae Liz Orrego Rodríguez, representanter från kristdemokratiska KIC, USAID och nyliberala tankesmedjan Freedom House, m.fl. Alla representanter för "demokratiseringsmissionen", m.a.o. Och syftet? Att få EU att fortsätta sanktionera Kubas exportsektor, för att göra blockaden mer slagkraftig.

Demokratiska eller ekonomiska intressen?

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Cuba, Castro, Caleb McCarry, nyliberalism, blockad, demokrati, George W Bush, USA

Dan Rather Report om Kuba

2008-04-17T12:10:00.004+02:00

Det gamla nyhetsankaret från CBS 60 Minutes, Dan Rather, i USA studtals kritiserad för att vara liberal (?), driver nu ett repotageprogram i eget namn på kabelkanalen HDNet. I slutet av mars gjorde Rather ett mycket bra repotage om Kuba med USA:s blockad som genomgående tema. Ett tack till El Manisero som publicerat programmet på sin blogg.

Programmet, omkring 50 minuter långt, är mycket sevärt för att få en, visserligen tillrättalagd, bild av Kubas situation anno 2008 med specialperiodens konsekvenser i förgrunden. Huvudteman är det kubanska jordbruket, blockaden och även den nyligen upptäckta oljereserven på kubanskt territorium - kanske allt för nära USA:s kust för att hålla embargot vid liv inne på sitt sjätte decennium.

Programmet tar klart ställning mot blockaden men ger framför allt en i min mening representativ bild av dels hur landskap, människor, hus och gator ser ut på Kuba (i stark kontrast till många av de skräckbilder som publiceras av den svenska högern) och dels vilka som faktiskt utgör den grupp militanta exilkubaner som huserar i Miami och har monopoliserat amerikansk Kubapolitik.

Tre intressanta frågor att hålla i sinnet när man ser programmet kan vara:

Hur framställs Kubas jordbruk och i relation till vad? Är det jämförelser med länder på liknande ekonomisk utvecklingsnivå som Kuba eller hur ser måttstocken ut?
Vad har den kubanske bonden för inställning till sitt arbete och liv? (Hans tankar är efter min erfarenhet väl representativa för de åsiker man stöter på hos gemene man)
Hur ska man komma ur den kris för jordbruket som beskrivs? Är det en västerländskt influerad strategi eller finns det några alternativa lösningar? Bör det isf finnas någon alternativ lösning?

Fram med popcornskålen:

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, exilkubaner, bioteknologi, forskning, jordbruk, Miami, olja

$1 miljard sparad på miljön

2008-04-16T17:26:00.003+02:00

I februari ägnade jag ett långt inlägg åt Kubas energirevolution. Organipónicos, utveckling av alternativa energikällor, inte minst biobränslen från naturbruksavfall, progressiva eltaxor, obligatoriska utbyten till lågenergilampor, etc. har varit viktiga steg i kampanjen för att spara på resurserna. Inte minst har decentralisering av energiproduktionen både varit ett mål och blivit en konsekvens av arbetet. En konsekvens som ger människor mer makt och kontroll över sina vardagliga liv - utvecklingsfrämjande empowerment med andra ord.

Juan Manuel Presa, viceminister på MINBAS (Ministeriet för basindustri), förklarade på ett möte för den venozelanska oljealliansen PetroCaribe i början av april att kubanerna under energirevolutionens två år nu har sparat US$1 miljard. 9 miljoner lampor ska ha bytts mot lågenergilampor och 2,3 miljoner gamla kylskåp bytts mot energisnålare moderna.

Ett annat miljöframsteg, tätt kopplat med UNDP:s arbete mot global uppvärmning, är återskogningen. 1959 täcktes Kubas yta till 14% av skog, idag är en fjärdedel av ön beskogad.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, miljö, global uppvärmning, klimatkrisen, utveckling, ekologi, lågenergilampor

Media och socialismen

2008-04-13T12:16:00.007+02:00

Raúl Castro och hans regering arbetar för högtryck med sitt mål att "förbättra socialismen". Rapporteringen av reformarbetet kommer främst från stora internationella nyhetsbyråer som brittiska Reuters och det amerikanska kooperativet Associated Press (AP) vilka fördelaktligen inte driver någon politisk ståndpunkt. För att nyheterna ska platsa i många tidningar och andra medier krävs ett visst språk fritt från öppenhjärtliga värderingar. Över en längre tid dyker det ändå upp ett intressant mönster i rapporteringen.

Exempelvis rapporterar man igår att de statliga lönetaken tas bort på Kuba. "Salaries in Cuba for workers have deteriorated a lot. [...] This resolution tries to reorganize salaries to stimulate workers based on the principle of socialism, each according to his contribution to production", citeras CTC:s, Kubas motsvarighet till LO:s, ordförande Raymundo Navarro. Sedan avslutar AP-journalisten artikeln: "it [the removal of wage caps] defies the notion of an egalitarian society that Cuba has worked for decades to construct."

Ett annat exempel är i rapporteringen av jordbruksreformen. När man ska decentralisera produktionen och till viss del öppna upp för arbetarägda jordbrukskooperativ, där en stor del av produktionen inte i vanligt manér går till staten utan tillbaka arbetarna, talar man om att man släpper in marknadskrafter i produktionen vilket är ett brott mot tidigare politik. Marknadsmekanismer och socialism är skalans motsatta poler.

Det intressanta mönstret är Reuters och AP:s bild av socialismen. Socialism betyder att alla ska ha exakt samma lön; det betyder att staten ska äga allting vilket utesluter marknadsmekanismer i distributionen av produkter. "Socialism" är ett statiskt begrepp som innehåller vissa evigt bestående komponenter. En utveckling av ett socialistiskt system till något som inte innehåller dessa komponenter är att frångå socialistiska principer. Kanske borde man jämföra det hela med att liberalism endast ska innehålla rösträtt för män med en viss reglerad inkomst eller att västerlandet måste "hjälpa" Asien, Afrika och Latinamerika (i form av kolonisering) så att de kan få del av liberalismen, precis som Adam Smith och J S Mill en gång argumenterade.

Skulle inte arbetarägda kooperativ, utan statlig inblandning, kunna vara socialistiskt? De utesluter ju en kapitalist som gör profit på andras arbete. Kvasimarknader inom statliga monopol har i västvärlden visat sig kunna hjälpa staten med resursallokering genom tillgång/efterfråganmekanismen.

Nej, hela rapporteringen av kubansk politik bottnar i att uppmåla socialism som något förlegat och oföränderligt. Det omoderna är oattraktivt och icke-västerländskt. En socialism som finns på en liten ö i Karibien kan göras till något som hotar vår världsbild - en farlig idé som måste bekämpas. Det ger oss även argument för att hjälpa kubanerna att nå friheten och liberalismen och komma bort från den omoderna socialismen. Kanske en klocka att se tillbaka på kolonialtiden?

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, socialism, liberalism, kolonialism, kooperativ, media

Kubanerna kommer! Aaah!

2008-04-08T21:15:00.004+02:00

Chockerande nyheter i Washington Times: Kuba kommer fortsätta ha spioner under Raúl Castros regim! Oh my God! "'They always wanted to know about those that dictated U.S. policy on Cuba'" säger Juan Manuel Reyes-Alonso, en f.d. kubansk agent, nu boende i USA.

Tänka sig att Kuba skulle ha något att oroa sig för från USA. Något invasionsförsök, några hundra mordförsök på statschefen, ekonomisk blockad och kriget-mot-terrorismen hot från USA:s president är väl inget skäl för att ha spioner, eller? Ibland undrar man vilket medias syfte är med sina artiklar. Och hur står det till med USA:s spionage på Kuba?

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, USA, spionage, propaganda

Stöd till kinesiskt OS 2008

2008-04-07T21:03:00.004+02:00

Nyheterna kommer om att OS-fackelstaffeten utsätts för protester i London och Paris som en symbol för Kinas våld i Tibet. Precis som andra länders olympiska kommittéer, inte minst SOK i Sverige, går Kubas olympiska kommitté COC till försvar för sommarspelen i Peking. Man citerar IOK:s ordförande Jacques Rogge i att genom att ha givit Kina ansvaret för spelen har man givit olympiaden till en femtedel av mänskligheten. Kommitténs ord är främst till stöd för Olympiadens idé om försoning och att sporten går över politiska skiljelinjer.

Mer politiskt klingande ord (det är visserligen ett högst politiskt ställningstagande att sport är apolitiskt) kommer i stället i Granma där Kubas olympiske mästarinna i spjut från Moskvaspelen 1980 tar parti för Kinas rätt till att arrangörskapet. Spelen används av opportunister att svartmåla Kina vilket är fel mot ett land som har visat på stora ekonomiska och sociala framsteg säger hon. "Det är oförmögenheten framför nödvändigheten att acceptera landets utveckling, som annars skulle bevisas under spelens gång". Tibet existerar m.a.o. inte i diskussionen.

Fidel Castro uttalar sig dessutom i frågan i en av sina nyliga Reflexiones. "Den samordnade kampanjen mot Kina är som en trumpetstöt ljudandes till halshuggning för att förstöra landets och folkets förtjänade framgång för spelen."

De idel positiva orden, uteslutandet av Tibet och försvarandet av spelen i Kina har inte minst en ekonomisk förklaring. Kina är efter Venezuela Kubas främste handelspartner: 2005 handlande man med varandra för US$777 miljoner. Bussimporten till Kuba har tidigare nämnts men även många kylskåp har åkt från Kina till Kuba. Kubas stora nickelindustri är till 49% ägd av kineser (de övriga 51% av kubanska staten) och man samarbetar dessutom militärt vid Bejucal utanför Havanna. Ekonomin snarare än en gemensam politisk agenda är viktig att framhålla.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Fidel Castro, Kina, OS, protester, Tibet

Kulturkongress på Kuba

2008-04-02T15:54:00.008+02:00

"Utan kultur är inte frihet möjlig

sa Fidel Castro vid ett UNESCO möte i Havanna 2002 och när Kubas författares och konstnärers förbund UNEAC (Unión de Escritores y Artistas de Cuba) i veckan samlas för kongress är en diskussion om situationen för dagens kubanska kultur i centrum. En situation som enligt kongressen är likgiltig med en "obalans mellan revolutionens kulturella projekt och många delar av befolkningen."

Kritiken mot senare års kulturpolitik viner hårt: de verkliga värderingarna i den kubanska kulturen har frekvent degraderats och kulturarbetares arbetsmetoder är ofta korrupta. Kongressens mål är att utstaka den nya kartografin för Kubas kulturliv.

Revolutionens kulturella projekt kan enklast förklaras inte i termer av popularisering, i att göra konst och litteratur enklare och "folklig" likt Stalins socialistiska realism (även om konstformen förekommit även på Kuba), utan snarare att göra litteraturen tillgänglig för folket. Alfabetisering och utbildning blev revolutionens första steg i det kulturella projektet. Distribution av böcker genom tryckerier och bibliotek och möjligheter att närma sig kulturarvet genom högläsning på cigarrfabriker (cigarrmärket Montecristo kommer av att Dumas "Greven av Montecristo" var arbetarnas favoritbok i fabriken där sorten började tillverkas), teateruppsättningar, poesiläsning och utställningar på arbetsplatser och i skolor var led i "kulturaliseringen", utbildandet och befriandet av Kubas folk.

Arbetet för de 400 delegaterna på UNEAC-kongressen i dagarna är att förstå hur kulturen, utöver dunkande Reggaeton, åter kan göras tillgänglig för folket - hur en ny reformprocess kan inledas. Som tidigare antytts på bloggen (bl.a. här) har kubaner en väldigt väl definierad bild av vad som är "kubanskt". Tavlor över "fosterlandets hjältar" finns i alla skolor liksom kartor över nationens symboler såsom flagga, nationalfågel, -träd, -blomma, -sång, o.s.v. Inte minst ett väldefinierat kulturarv finns i form av författare och poeter som José Martí och Nicolas Guillén, målare som Wilfredo Lam, filmskapare som Tomás Gutiérrez Aleas (kanske mest känd för "Fresa y Chocolate" (1993) ) men även t.ex. Kubas nationalballett och den romantiske pianisten och kompositören Ignacio Cervantes. Till detta kommer givetvis all kubansk traditionell musik i form av son, rumba, danzón, cha-cha-chá, mambo, salsa, changüi, (nueva) trova, m.m. Buena Vista Social Club, Carlos Puebla, Benny Moré, Silvio Rodríguez och en i evighet fortsatt lista. När man nu med president Raúl i lokalen talar om en identitetsförlust inom kulturen är man därför seriös med sin kritik.

Betyder detta månne att Cuba libre - det fria Kuba - knakar i fogarna? Men Fidel sa ju...

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, Fidel Castro, kultur, kulturarv, kongress

Raúls reformer: en sammanfattning

2008-03-31T15:31:00.003+02:00

Den senaste månaden, sedan Raúl Castros officiella maktövertagande på Kuba den 24/2, har det blivit många inlägg och varit mycket tal om reformeringen av det kubanska samhället. Förändringar då man får mer leder ofta till exponentiellt ökande förhoppningar om att få ännu mer, ibland till den nivå att hela samhället kommer i gungning. Att ge lillfingret som det så fint heter.

På Kuba är reformtakten hög, ändå finns inga tecken, varken i kubansk eller exilkubansk media, på folklig resning. Men hur kan detta komma sig?

Ett skäl kan vara att människor helt enkelt stödjer sin regering, ledarförskjutningen har skett långsamt, människor förstår vad som händer och specialperiodens hårda år ger nu frukt då levnadsförhållandena kan förbättras ytterligare. Vissa restriktioner som varit nödvändiga för att komma ur den havsdjupa ekonomiska krisen behövs inte längre. BNP stiger och statens kapitalsparande, nödvändigt för tillväxt, är nu på en sådan nivå att de socialistiskt prissatta inkomsterna kan stiga generellt. Ett internationellt hårt åtsatt utvecklingsland kan skörda framgångar utan ökade klasskillnader. Det är den vänligt sinnades förklaring.

Ett annat skäl kan vara att det dubbla valutasystemet fortfarande delar upp det ekonomiska livet i parallella system. Att man får köpa en elslukande dator innebär inte nödvändigtvis att man har råd att köpa den. Valfriheten ökar men regeringen kan ännu hålla styr på konsumptionen genom penningpolitikens utformande. Det är måhända den konspiratoriskes förklaring.

Kanske kan man tänka sig att människor inte vågar kräva mer av rädsla för säkerhetstjänsten. Inrikesministeriet MININT och CDR:erna håller ett vakande storebrorsöga över alla på ön. Nej, knappast en trolig förklaring i mina öron. Någon skräck för statlig övervakning hör inte hemma i de kubaners vardag som jag har träffat även mellan fyra slutna väggar. Närvaron finns där och ordningsmakten kan vara påstridig, men någon rädsla kan man inte tala om. Att en säkerhetstjänst hindrat uppror har dessutom inte mycket historisk substans. Burmas järnhårda styre har inte hindrat protester precis som veckans händelser i Tibet. Ungernrevolten 1956 och protesterna i Rumänien 1989 tyder på detta precis som folkupproret i DDR 1953. Kubansk militär har aldrig öppnat eld mot en folksamling och allt fler på toppositioner i Kuba uppmanar till öppnare debatt om landets brister.

En fjärde, den här gången positivt klingande, orsak kan vara att kubaner har en mental uppfattning av att förbättringar kommer successivt och en medvetenhet om Kubas plats i världen: ett u-land med bristande nationell demokrati, men ett u-land som är tryggt att leva i jämfört med andra länder i den s.k. tredje värden. Utblidning leder till medvetenhet om sin situation och är en stats bästa, eller sämsta, sätt att skapa stabilitet.

Hur det egentligen står till kan vi bara spekulera i och det vore dumdristigt att bara identifiera en orsak.

Nedan kommer en sammanfattning av de reformer som hittills drivits igenom, talats om att genomföras och slutligen de som fortfarande väntar på sin verkliga adressering.

Sedan i förrgår får kubaner ta in på alla hotell i hela landet, även de som tidigare varit förbehållna turister. Betalning i CUC och ett id-kort är allt som behövs.
Kubaner får hyra bilar på alla uthyrningsställen i landet
Sedan i fredags kan och får vem som helst köpa en mobiltelefon
Under specialperioden allt för elförbrukande produkter som mikrovågsugnar, dvd-spelare, datorer och AC-maskiner, m.m. kan nu köpas fritt i CUC-butiker
Receptbelagd medicin kan hämtas ut på vilket apotek som helst, i stället för det speciella som tidigare förutbestämts av staten (för att tillgodo se tillgången av mediciner åt alla)
Kollektivtraffiken har avsevärt förbättrats med inköp av tusentals nya bussar

Jordbrukssektorn ska decentraliseras och effektiviseras. Staten äger idag 90% av all mark varav nästan hälften ligger i träda.
Kritik av samhället uppmuntras från regeringen och Granmas och Juventud Rebeldes journalister uppmanas skriva mer kritiska artiklar. Fredagsupplagan av Granma har dubblats i storlek och har publicerat medborgares kritik av sina levnadsvillkor. Även Juventud Rebelde har publicerat kritik av statlig ineffektivitet, korruption, brottslighet, arbetslöshet och kritiserat distributionen av tandvård.
En omstrukturering av statsapparaten har anonserats av Ricardo Alarcón

En revalvering av peson och ett eventuellt avskaffande av en av de två valutorna har påtalats men ännu har inget skett
Förbättrade resevillkor hoppas många på - d.v.s. att få åka in och ut ur landet utan statens tillåtelse, vilket idag förhindrar t.ex. turism
Tillgång till hela internet och inte bara det intranät som idag erbjuds med viss censur kan eventuellt komma till stånd

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, kommunism, socialism, revolution, uppror

Kollektivtraffik

2008-03-30T16:57:00.007+02:00

Tack för uppmuntrande kommentarer om att fortsätta skriva! De uppskattas mycket! Det lilla uppehållet som har blivit beror på att jag först inte kunnat komma åt dator i en vecka och sedan har följt upp med en härlig (?) förkylning. Nu kommer inläggen tätare igen hoppas jag!

Vad har hänt under de senaste veckorna i och kring Kuba? Inte så jätte mycket revolutionerande är det tråkiga svaret - utom möjligen en sak: kollektivtraffiken har börjat röra sig på allvar igen!

Specialperiodens kubanska kollektivtraffik har kortfattat präglats av överfulla bussar, oregelbundna avgångar, långa köer och allmän irritation. Tack och lov har man inte behövt betala många centavos för att utsätta sig för transporttrasslet.

I Sverige går det ju betydligen snabbast att åka tåg mellan två städer (markvägen). Säg det högt till en kuban och han eller hon kommer att tappa hakan. Kuba fick visserligen järnväg före Spanien och är ett av få latinamerikanska länder med fungerande järnvägsnät, men om tåget avgår vet man först i den sekund ett lok sätter några vagnar i rullning inne på en station. Buss är sättet att ta sig runt på.

För några år sedan köpte man en flotta blåa bussar för kubaner att åka längre resor i. Priserna är i peso nacional och en Astrobuss avgår allt som oftast, om än ej lika maskinellt som långdisansbussarna Viazul för turister (och kubaner med många CUC som gillar aircondition.) Vanligt är dessutom att åka på lastbilsflak och kanske vanligast av allt är att lifta. Staten tillhandahåller till och med ett sorts liftningsverkamhet med "los Amarillos", gulklädda personer som stoppar bilar för att ta upp passagerare och hålla ordning i liftarleden. Att inte stanna och ta upp en annan kuban är relativt oartigt. Det stora problemet är och har därför varit lokaltraffiken.

I Havanna har "los camelos" - kamelerna - rullat på gatorna de senaste åren. Gigantiska bussvagnar med plats för omkring 300 personer, drivna av lastbilar. Andra bussar, Hecho en URSS (Sovjettillverkade), rullar fyllda till bredden med passagerare som betalar 20 centavos (8 öre) inom centrala staden och 40 centavos utan för Vedado, Centro och Habana Vieja. Bland dessa kan man också hitta ett varierande spektrum av bussar som donerats från t.ex. Kanada och Spanien. De välkända amerikanarna som rullar på Havannas gator är, kanske något mindre välkänt, en form av taxiverksamhet som går på bestämda rutter för 10 pesos flat rate. I näst största staden Santiago är läget ännu värre: i ett för en utomstående näst intill oförståeligt system tar man sig runt med camionetas - ståendes på lastbilsflak i svartfärgade avgasmoln. I Cienfuegos är häst och vagn vanligt transportmedel och i t.ex. Baracoa och Bayamo cykeltaxi. För den som har tröttnat på att stå i kö finns självklart ett brett utbud av taxibilar i varierande prisklass.

De glädjande nyheterna är att man nu importerat tusentals bussar från Kina vilket redan tycks ha förbättrat busstraffiken. "Saker håller på att förändras. Nu kan jag säga vad jag tycker på jobbet och kommer hem på bara en halvtimme", säger Miguel, 28. Under 2007 har man importerat 5 348 bussar för omkring $370 miljoner och allt fler kommer i år. Anledningen till att det är möjligt är att man kan köpa olja från Venezuela. Tummen upp för nya bussar alltså!

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, kollektivtraffik, Kina, reformer

Konvertibla förändringar - i valutan och debatten

2008-03-15T17:25:00.005+01:00

Med legaliserad tv- och dvd-försäljning förtydligas förhoppningarna om en revalvering av peson som Raúl annonserat. I dagsläget kommer all avreglerad försäljning av mikrovågsugnar och brödrostar (se föregående inlägg) att ske i CUC (konvertibel peso) med en växelkurs på 1:25 mot valutan som kubaner får sin lön i. Reuters fortsätter reformrapporteringen och berättar att regeringen kommer att höja löner och förändra två-valutesystemet. Emellertid kommer det att ta tid och kan omöjligt ske över en natt; ekonomin måste ytterligare växa och produktionen av de nu legala produkterna måste stiga annars kommer hyllorna att tömmas. Fler måste jobba hårdare. I samma ledare i partiorganet Granma skriver man att förbuden mot att ta in på vissa turisthotell för kubaner är fullt realistiska att ta bort.

I en annan notis skriver man att fredagsutgåvan av Granma kommer att bli dubbel så tjock (eller tunn: från åtta till sexton sidor) och ägnas åt självkritik för ökad debatt om samhället. Journalister uppmanas vara skarpare och Reflexiones del compañero Fidel flyttas från sidan ett till sidan två. All information tyder på att debatten uppmuntras mer och mer för att "förbättra socialismen". Många av reformerna som nu annonseras är ett resultat av de omkring 250 000 förslag som inkommit till Nationalförsamlingen från enskillda medborgare och diskussioner på arbetsplatser och i CDR:er.

Reformerna spelar en viktig roll när EU-kommissionen nu vill återinitiera goda relationer med Kuba efter kommissionärsbesök på ön. För kommissionen gäller det nu att få Ministerrådet på stats- och regeringschefsnivå att godkänna förslaget. Inte minst Sveriges Alliansregering är där emot, men t.ex. Spanien arbetar där för. EU är Kubas största handelspartner och goda relationer är därför viktiga för den kubanska ekonomin. Läs mer här.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, EU, avregleringar

Reformer på g!

2008-03-14T17:53:00.008+01:00

Utlovade förändringar på Kuba är på väg! Regeringens tal om att lätta på restiktioner för att köpa saker som förenklar dagliglivet har övergått till handling rapporterar Reuters. När landets elförsörjning nu är garanterad med import av elektricitet från Venezuela är det möjligt att fritt sälja datorer, dvd-spelare, AC-maskiner och brödrostar. Under specialperioden har strömavbrott varit mycket vanliga och därför har staten reglerat försäljningen av elslukande apparatur. Tv-apparater, tryck- och riskokare, billarm och microvågsugnar kommer även att börja säljas fritt i CUC-butiker.

Enligt Reuters framstår det som att kubaner har varit helt utan ovan produkter. Sanningen är snarare den att många har haft apparater från före specialperioden (dvs. före 1990) och i landets energispararkampanj, som jag skrivit om här, har alla hushåll försetts med varsin riskokare, tryckkokare, nya fläktar och även modernare kylskåp i vissa fall för att minska energiförbrukningen. Energikampanjens kollektiva sparande ("¡Ahorramos!") med differentierad energitaxa och utdelning av lågenergilampor har dessutom spelat en stor roll i att det nu är möjligt med avregleringarna. Miljöarbetet har möjliggjort att den materiella standarden kan höjas. Det har dessutom skett kollektivt utan att någon har förlorat mer på det än andra.

En aning paradoxalt blir det därför när Reuters indirekt utmålar fri försäljning av dvd-spelare som ett led mot ett kapitalistiskt konsumptionssamhälle.

"The country's priority will be to meet the basic needs of the population, both material and spiritual," he [Raúl] said as he replaced Fidel Castro, a staunch critic of capitalist consumer society."

Eftersom Fidel inte drivit igenom liknande reformer, och är en ståndaktig kritiker av konsumptionssamhället, måste Raúls avregleringar därmed innebära ett närmande av kapitalismen. "Capitalism brings prosperity, Communism poverty" som Aviva Chomsky noterat i västlig media (läs här).

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, kommunism, kapitalism, miljö, reformer

Läs: "Pragmatic Raúl, Irrational Fidel: Media Distortions on Cuba"

2008-03-09T23:30:00.003+01:00

North American Congress on Latin America (NACLA) publicerar i dagarna Aviva Chomskys skarpa analys av USA:s mediarapportering om Fidels avgång. NACLA är en av de mest välrenomerade organisationerna som oberoende granskar relationerna mellan USA och Latinamerika. Det är inte minst en slående likhet som synliggörs när man jämför amerikansk mediabevakning med svensk. Rapporten är ett måste att läsa om man vill förstå sig på USA-Kuba relationen från USA:s perspektiv.

Chomsky skriver bl.a.:

"Reports on Castro’s resignation almost universally claim that Fidel’s brother Raúl contrasts with Fidel because he is “pragmatic.” Leaving Fidel’s record undiscussed, they give the impression that Fidel was decidedly not pragmatic, but rather dogmatic and irrational. [...]

By insisting that Raúl represents “change” and emphasizing his stance in favor of government accountability, foreign investment, economic opening, private enterprise, markets, shrinking the military, and engaging with the United States, the authors imply that Fidel opposed all of these things.

In fact, Cuba under Fidel took action in all of these areas, and has been characterized far more by change than by rigidity. [...]

[T]here is one topic that simply can’t be mentioned in the news: U.S. aggression against Cuba. Since 1959, the United States has engaged in covert activities, supplied and trained paramilitary and terrorist organizations, and engaged in direct invasions, in its campaign to promote its political-economic-ideological agenda in Cuba, as well as in many of its neighbors, including the Dominican Republic, Haiti, Grenada, Panama, Nicaragua, El Salvador, Guatemala, Chile, Brazil, Colombia, and Venezuela. But U.S. overt and covert war against Cuba is only mentioned in one context: When Fidel Castro displays his “anti-Americanism” by being so uncouth as to ignore the taboo against mentioning it. [...]

All in all, U.S. media coverage of Fidel’s retirement lives up to its dismal record of false dichotomies, omissions, and innuendo. Journalists use these techniques to remind the public that capitalism brings prosperity, communism brings poverty, the United States always does good, and anybody who claims otherwise (no matter what the evidence) is anti-American and unpragmatic. If the media actually investigated the record of U.S. aggression against Cuba, it could make a convincing argument for the very last of these points: Challenging the superpower has brought grave consequences to Cuba, so perhaps it indeed was not a “pragmatic” road to follow."

Läs hela här!

Jämför med t.ex. SvD 19/2 2008:

"Vad får hans avgång för konsekvenser för Kuba?

– Det är egentligen väldigt svårt att säga. Men med Raul som president öppnar sig möjligheten för reformer. Raul ses som mer pragmatisk än Fidel, speciellt när det gäller ekonomiska reformer."

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, Fidel Castro, media, USA, Chomsky

USA censurerar internetkällor om Kuba

2008-03-07T14:16:00.008+01:00

USA:s blockad mot Kuba har tagit en ny sväng. För att upprätthålla amerikaners reseförbud till Kuba har man nu gått så långt att man tvingat internetföretag att stänga av vissa domäner som ägs av ett brittiskt reseföretag som säljer resor till Kuba - från Europa. Amerikansk lag kränker nu inte bara kubansk suveränitet utan kan även användas för att censurera europeiska internetanvändare. Att världens mäktigaste land även har monopol över omvärldens kunskapsspridning påminner inte bara om sovjetiska maktanspråk i sina satelitstater, men om Big Brothers.

http://www.cuba-havanacity.com, http://www.cuba-hemingway.com, http://www.ciaocuba.com och http://www.bonjourcuba.com har ägts av Steve Marshall, brittisk företagare, bosatt i Spanien. Hemsidesservrarna finns på Bahamas och det amerikanska företaget eNom har tillhandahållit domänadresserna. Juventud Rebelde publicerar den 4/3 en artikel i New York Times (läs här) som beskriver hur US Treasury Department har kontaktat eNom som fått reda på att Marshalls sidor nu finns på Treasury Departments "svarta lista" och sedan, lagenligt, stängt av domänerna. På listan ska runt 6 400 namn finnas och inget fall behöver godkännas i domstol innan det förs upp på listan.

USA:s embargo mot Kuba, som jag skrivit om tidigare här, kränker redan Kubas suveränitet genom att i Torricellilagen och Helms-Burtonlagen lagstifta om en annan stats politiska liv och dessutom bryta mot internationella regler om fri sjöfart (ett fartyg som angjort kubansk hamn får inte angöra en amerikansk inom sex månader). Handelsmässigt får inte amerikanska företag göra affärer med kubanska och exempelvis får inte kubansk internettraffik gå via amerikanska servrar utan måste i stället föras via satelit (ej amerikanska), vilket gör det dyrt och långsamt. Ett kryphål finns ändå i blockaden som tillåter de två länderna att handla med vissa jordbruksvaror för "humanitära skäl".

Blockaden som suttit i sen 1962 fördöms redan samstämmigt av det internationella samfundet, undantaget USA, Israel och två andra lydstater. När man nu med sin lagstiftning även påverkar europeisk självständig handel och företagsamhet är det dags att reagera ännu starkare från EU och tredje världen. Att EU-kommissionären för utveckling och humanitärt bistånd är på Kubabesök i dagarna kanske är en positiv signal, men ett brott mot Pax Americana i globaliseringens och interdependensens tidevarv är kanske för mycket begärt. Tänk om man blir nämnd i samma mening som Kuba!

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, blockad, USA, internet, censur

Voces habaneras

2008-03-03T16:09:00.004+01:00

På bloggen Family on Tour finns röster från Havanna om livet med Raúl. De stämmer väldigt väl överens med min upplevelse av hur kubaner tänker. Läs!

MR på Raúls agenda

2008-03-03T14:24:00.006+01:00

Kuba har i dagarna skrivit på ytterligare två av FN:s fördrag för mänskliga rättigheter. Det ena fördraget erkänner civil och politisk frihet i form av självbestämmande, religionsfrihet, rätt till personlig integritet, rätten att lämna ett land och allas likhet inför lagen. Det andra manifesterar ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som rätten till arbete, rättvisa löner, rätten att bilda och vara medlem i fackföreningar, social säkerhet, utbildning och högsta möjliga standard av fysisk och mental hälsa. Kontroversiella saker kan tyckas i vår västerländska uppfattning av Kuba och undertecknandet har åtminståne tre viktiga innebörder att fundera kring.

Utrikesminister Felipe Pérez Roque vars namn har teckats på fördragen menade att deras innebörd ska vara del av den kubanska lagstiftningen men att man har tolkningsrätt av fördragstexterna. Fidel har under sina år vid den verkställande makten vägrat skriva under fördragen kanske inte minst p.g.a. att fackföreningsrörelsen ska vara en bred folkrörelse med direktinflytande i statsapparaten och att man därför inte kan tolerera utbrytarförbund som omöjliggör den socialistiska modellen. 2001 sa han att fördragstexten "kan fungera som ett vapen och en förevändning för imperialism att försöka dela och skapa fraktioner bland arbetare, skapa artificiella fackföreningar och minska deras politiska och sociala kraft och inflytande."Att man nu har undertecknat fördragen måste därför ses som en frångång från Fidels internationella politik. Pérez Roque menar emellertid att den kubanska fackföreningsrörelsen inte är hotad i.o.m. fördragen. Att texterna inkulderar rätten till att resa kan också möjligen vara ett startblock för en ny politisk linje. Å andra sidan hittar man kanske bara på någon smart formulering för att få verkligheten att passa in i fördragsteorin.

Ett andra ställningstagande för undertecknandets betydelse som göds av regeringens möjlighet att reservera sig är den bland Miamis militanta exilkubaner. Elizardo Sanchez som leder den MR-grupp, Cuban Commission on Human Rights and National Reconciliation, som tidigare skapade mytiska nyheter kring studentkritiken i Havanna och studenten Eliécer Ávila, säger till Miami Herald att han ser undertecknandet som "positive news because the signing of these pacts is an old demand from inside Cuba and from the international community. I hope it [the government] honors the letter and spirit of the law of these pacts, but I am not sure it will." Trots en skepsis mot att fördragen är mer än ord (kanske att jämföra med Bresjnevs signerande av Helsingforsslutakten på 70-talet fast i mindre skala) tycks man ändå se framsteg hos den nya regeringen. MR-gruppen uppskattade i början av året att det finns 234 politiska fångar på Kuba jämfört med 246 i juni 2007.

Trådarna knyts ihop, för det tredje, i nyheterna från Vatikanens statsbesök på Kuba i veckan då statssekreteraren och kardinalen Tarcisio Berton samtalat med Raúl Castro om att släppa fler fångar. Castro säger sig villig att göra ett utbyte med USA och släppa "de kubanska fem" som hålls fängslade i Miami mot ett antal politiska fångar på Kuba. Raúl understryker att reciprocitet, att handla ömsesidigt, är nödvändigt för att lätta trycket mellan Kuba och USA. Samtidigt betonar Pérez Roque att det största problemet för att leva upp till de nyligen teckande fördragen är USA:s blockad - en bild som delas av många boende på Kuba. Läs om kubanernas syn på USA:s presidentval här, ett val som påverkar dem lika mycket som de kubanska inte minst p.g.a. blockaden.

Sammanfattningsvis är det inte omöjligt att underteckandet av de två fördragen är ett andra steg i Raúls glastnostpolitik. Artiklar från USA (t.ex. här) antyder en ny öppenhet i diskussionerna att förbättra socialismen och viljan tycks finnas att släppa fler politiska fångar. Att Fidels åsikter inte längre är allmänrådande är tydligt. Är det en påbörjad transitionsprocess vi ser eller är det måhända precis som kubanerna hävdat hela tiden: restriktionerna är en konsekvens av det ekonomiska och militära hotet från USA? Undertecknandet av fördragen kommer hursomhelst nu när FN:s råd för mänskliga rättigheter har beslutat att emot USA:s vilja ta bort Kuba från sin lista över stater som inte följer MR - "en historisk seger för det kubanska folket".

Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Kuba, Raul Castro, Castro, socialism

Reformer på g?

2008-02-26T18:25:00.009+01:00

Ett politiskt system måste ständigt granskas, kritiseras och förnyas. En sanning som gäller såväl demokratier som diktaturer. Statsapparater växer sig ofta så byråkratiskt tunga att de riskerar gå under av sin egen tyngd. Kuba är inget undantag - den stora statliga planeringen kräver en massiv förvaltning för att fungera. Statsförvaltningen i den nyligen inledda eran post-Fidel måste därför även den granskas och förnyas. Utnämningen av Machado och arméns ökade inflytande i statsrådet signalerar emellertid något motsatt: här ska fortsättas på gammalt beprövat manér. Eller?

Under 90-talets specialperiod har Raúl Castro som ansvarig för armén minskat arméns storlek från omkring 300 000 man till kanske 60 000. Till skillnad från Sveriges försvarsbantning finns ändå fortfarande ett visst militärt hot mot Kuba kvar så effektiviseringen i takt med minskningen har varit a och o. Kanske finns därför ändå förutsättningarna med det "gamla gardet" vid makten för att slimma även statsstrukturen.

Raúl nämnde i sitt tal till Nationalförsamlingen, som jag skrivit om tidigare, att några av de viktigaste reformerna som ska drivas igenom är en ökning av levnadsstandarden i form av högre matproduktion och en revalvering av peson så att människor har råd att köpa det de behöver. Dessutom har man redan börjat tala om institutionella förändringar i statsmakten. Ricardo Alarcón, Nationalförsamlingens ordförande, säger idag i en intervju med Caracasbaserade TeleSUR (vilken finns i tv-basutbudet på Kuba) att man bör strukturera om regeringsapparaten, minska antalet ministerier och se över den centrala statsorganisationen för att förenkla och effektivisera.

Förmodligen ska man tolka utvecklingen som att landets ideologi ligger fast som tidigare men att man samtidigt har en vilja att reformera statsapparaten under de kommande fem åren tills en ny generation antagligen tar över vid nästa val 2012. Kuba befinner sig idag "i en etapp för vidareutveckling av sitt samhälle, med diskussion, med kollektiv reflektion mellan oss alla" säger Alarcón. Som Raúl stakade ut i sitt tal ska socialismen förbättras - och "det finns ingen anledning att vara rädd för motsatta åsikter: tvärtom, det är ur debatten mellan olika synpunkter som de bästa lösningarna tar form."

Vi får se hur socialismen ter sig på 2000-talet.

Spana in kubanska regeringens gubbhylla i ett bildspel här.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Raul Castro, Castro, socialism, stat, reformer

Fakta om Kuba

2008-02-26T17:32:00.006+01:00

Som en parentes publicerar jag lite statistik över Kuba som kommer att länkas till från bloggens förstasida.

Republiken Kuba
Yta: ¼ så stort som Sverige
Befolkningsmängd: ca 11,2 miljoner
2 miljoner bor i huvudstaden Havanna

Den kubanska revolutionen triumferade 1 januari 1959 då den USA-stödda diktatorn Fulgencio Batista störtades. Kuba är en enpartistat med konstitution efter sovjetisk modell. Partido Comunista de Cuba (PCC) ska vägleda nationen ideologiskt men har inget med valen att göra. I valet 2007 till Nationalförsamlingen röstade 95.24% av befolkningen. Raúl Castro Ruz är sedan 2008 president.

Nationalismen är oerhört stark på Kuba med symboler som José Martí, Fidel Castro, Ernesto "Che" Guevara, Antonio Maceo, Máximo Gómez och Camilo Cienfuegos.

FN:s Human Development Index (HDI) är ett mått på utveckling som väger samman inkomst, livslängd och läs- och skrivkunnighet.
Kubas HDI är 0.838 vilket är på 51 plats i världen av 177 länder. Island har högst HDI på 0,968.

BNP per capita (PPP US$) är 6 000 vilket är på 94 plats i världen av 174 länder. Luxemburg har högst BNP per capita på 60 228.

Förväntad livslängd: 77,7 år
Läskunnighet: 99,8%

FN:s Gender-related Development Index (GDI) är ett mått på utveckling i form av jämställdhet som jämför skillnaderna mellan kvinnor och män gällande livslängd, utbildning och förväntad medelinkomst.
Kubas GDI i % av HDI är 100,2% vilket är näst högst i världen efter Maldiverna. Sverige ligger på tredje plats efter Kuba med 99,9%

Mellan 1990-2004 minskade Kuba sina koldioxidutsläpp med 1,4%. Mexiko som har en liknande HDI nivå som Kuba ökade sina med 0,4%.

Kuba är ett av de enda länderna i världen vars skogsareal har ökat under det senaste århundradet. Över tre miljarder träd har planterats i återskogningsprojekt. [LP]

När Sovjetunionen imploderade 1990 inleddes den s.k. "Specialperioden" på Kuba då omkring 80% av ekonomin försvann. Mellan 1990-1993 sjönk BNP med 40% och mellan 1994-2001 ökade BNP åter med c. 30% [K]

Sedan 1962 har USA haft ett ekonomiskt embargo mot Kuba vilket förbjuder all handel mellan de två länderna. Viss livsmedelshandel har ändå skett genom ett kryphål i blockaden.

All statistik är hämtad från UNDP 2005 utom [LP] vilket kommer från LonleyPlanet Cuba, 2007 och [K] vilket är officiell kubansk statistik.

Lite Bildt och lite armé

2008-02-25T10:55:00.005+01:00

Carl Bildt meddelar att Sverige tyvärr inte har några "goda förbindelser" med Kuba idag. Efter tuppfäktningen i FN för något år sen med kubanska representanter är det kanske inte så konstigt att Bildt är lite på tvären.

I en intervju säger utrikesministern nyligen att "detta är en osedvanligt repressiv regim - förstelnad och förgråad som fängslar människor för deras politiska åsikter. Man kan bara hoppas att den nya regimen under Raul öppnar upp för en demokratisering." En inställning väl värd att jämföra med hur det lät från Sveriges statsminister för drygt 30 år sedan - lyssna här!

- - -

Efterträdare till Raúl Castro på posten som ledare för armén och försvarsminister är Julio Casas Regueiro. Armén är oerhört inflytelserik på Kuba; bl.a. äger man omkring en tredjedel av landets största industri, turismen, i form av företaget Gaviota och dessutom ansvarar man för en stor del av import/exportverksamheten. Framför allt är armén extremt lojal Raúl Castro. Regueiro är även han över de 70 fyllda och som nybliven försvarsminister och även vicepresident kommer han att bidra till Kubas troliga politiska status quo.

Lars Palmgren, Ekot, ger en bra överblick av det politiska läget och summerar Raúls tal igår. Klart värt en lyssning.

Läs även andra bloggares åsikter om Raul Castro, Raul, Castro, Kuba, Carl Bildt, Bildt

Kuba förblir

2008-02-24T23:10:00.003+01:00

"Revolutionen har bara en överbefälhavare, Fidel är Fidel"

Problem med valutorna, frågan om huruvida man ska få resa utomlands och ett transportsystem i kris är några av de viktiga och svåra saker som Kubas nya president Raúl Castro Ruz har att ta ställning till. Att nödvändiga reformer finns att utfärda är det inget snack om, men samtidigt har den kubanska statsapparaten på ett oerhört skickligt sätt lyckats skapa en övergång från revolutionens 49 år med Fidel på toppen till revolutionens framtid utan honom. Ett väl skisserat pussel börjar få sina sista bitar på plats.

Fidels abdikation tog världen med storm. El comandante-en-jefe har blivit compañero Fidel och presidentstolen bär nu även officiellt en annan man. Trots de stora rubrikerna är Fidels ord fortfarande kvar i det kubanska politiska livet: Ledaren för PCC - Kubas kommunistparti - heter nämligen fortfarande Fidel Castro. I motsats till partierna i våra liberala demokratier har kommunistpartiet på Kuba inget med valen att göra. Man kan inte rösta på det och det får inte nominera några kandidater enligt konstitutionen. Partiets roll är i stället att vara en ideologisk vägledare för nationen. Med sina ord i partiorganet Granma kommer därför Kubas ideologiske ledare även fortsättningsvis att ha sitt finger med i spelet.

Raúl Castro ses av många som mer pragmatisk än sin storebror och han har bl.a. under sitt dryga år som t.f. president öppnat upp ekonomin för privata initiativ i liten skala. Samtidigt har 76 åringen ett rykte om sig som hänsynslös och våldsbenägen. Cyniskt sett en passande man som ledare för armén under de flesta av de gångna åren med andra ord. Ursprunget till omdömet är bl.a. den massavrättning av omkring 70 Batistamän som Raúl beordrade i Santiago de Cuba alldeles efter att revolutionärerna intagit staden.

Någon transitionsprocess i den politiska strukturen blir inte synlig med Raúl vid rodret. Den nye presidenten sa i sitt tal till Nationalförsamlingen idag att han kommer fortsätta "befästandet av revolutionen i en stund som fordras vara dialektisk och kreativ, som kamrat Fidel har förberett oss på." Den fortsatta stabiliteten i ledarskapet signaleras dessutom främst av den allra mest intressanta pusselbiten som lagts på plats under dagen. På pusselbiten är José Ramón Machado, 77, som utsetts till första vicepresident. Många har trott att Carlos Lage skulle kunnat få posten, men generationsskiftet har uteblivit så här långt. Machado var med Fidel och Raúl i Sierra Maestra under revolutionskriget och är sedan länge medlem i politbyråns sekretariat. Den höga partiposten har givit honom mycket makt över den ideologiska utformningen och han är mycket känd på Kuba. Utomlands är det däremot knappt någon som vet vem han är. Med Machado som Raúls högra hand blir slutsatsen alltså att även det verkställande ledarskapets bana är fast rotad på väl beprövade vägar.

Övergången har sammantaget alltså skett genom att Raúl under mer än ett år varit den faktiska presidenten - för kubanerna är dagens resultat därför inget konstigt. Fidel kommer till sin död fortfarande att vara Kubas främste kämpe i Idéernas krig mot imperialismen och ett stabilt politiskt läge kan fortsätta med Raúl och Machado tillsammans med Ricardo Alarcón i Nationalförsamlingen. Carlos Lage och Felipe Pérez Roque kommer även fortsättningsvis att ha viktiga roller i regeringen som ger dem en naturlig ingång till topposten kanske om fem år, vid nästa val. Av medlemmarna i Statsrådet som utgör den lagstiftande makten när Nationalförsamlingen inte är i session är dock nästan 42% nyinvalda.

Läs om valet hos AFP, Al Jazeera, Granma och TeleSUR.

Läs även andra bloggares åsikter om Raul Castro, Fidel Castro, Castro, Kuba, Machado

Tidiga rapporter: "Raúl será presidente"

2008-02-24T20:55:00.005+01:00

Tidiga rapporter från bl.a. AFP förklarar att Raúl Castro, som väntat, nominerats till Kubas nästa president. José Ramón Machado sägs ha blivit nominerad till förste vicepresident, Raúls tidigare post. Machado är även han gammal i gemet.

Säkert är i alla fall att Ricardo Alarcón för tredje gången har utsetts till Nationalförsamlingens ordförande. Jaime Crombet har återvalts till viceordförandeposten och Miriam Brito har tillträtt på posten som sekreterare. Prensa Latina har hela berättelsen.

AFP skriver även att Carlos Lage åter nominerats till vice president. Inga större skillnader synliga så här långt m.a.o. Återkommer senare när med info finns!

Läs även andra bloggares åsikter om Raul Castro, Castro, Raul, Kuba, Carlos Lage

Tredje världen ger sin bild

2008-02-20T13:56:00.010+01:00

Hugo Chávez, Venezuela:

"Det kubanska folket har visat för världen, och framför allt för Imperiet, att den kubanska revolutionen inte bara hänger på en person, inte beror på ett tillstånd eller en omständighet, utan att det är en revolution som har gjorts och skapats i Kubas inre, av dess historia, på dess mark, i dess folks inre."

Luiz Inacio Lula da Silva, Brasilien:

"Legenden fortsätter [eftersom Fidel är] den enda levande myten i mänsklighetens historia. Jag tror att han skapade denna med stor kompetens, mycket karisma och stor beslutsamhet."

Manuel Zelaya, Honduras:

"Det finns många exempel [på hjälpen från Kuba till Honduras, som t.ex.] studenterna som tog sina läkarexamina på Kuba och dessutom de kubanska lärare och läkare som hjälpt oss här när det har krisat vilket vi är tacksamma för."

Evo Morales, Bolivia:

"Med säkerhet kommer vi att förnimma en anti-imeprialistisk revolutionär ledare, en ledare som över allt kämpade för sitt folk och för världens folk, från stunden han ber Kubas Nationalförsamling att inte välja honom på nytt är det för att det är mest demokratiskt."

Nicaraguas regering, genom utrikesminister Samuel Santos:

"[Fidel] har varit en gigant och drar sig tillbaka som en gigant. Denna man har varit och är en av de största personligheterna i mänsklighetens historia."

Rösterna kommer idag från världen i syd om Fidel Castros abdikation och bör ställas i relation till kommernarerna som under gårdagen duggade tätt från våra medier i den rika världen. Castros roll är naturligtvis mycket annorlunda för människor och politiska kollegor inte minst på USA:s traditionella bakgård i Latinamerika.

"Fidel kommer alltid att vara i spetsen för kampen. Människor som Fidel kan aldrig dras tillbaka."
(Se hela Hugo Chávez uttalande här.)

I ett annat område som styrs av kommunister (demokratiskt valda), nämligen Västbengalen i Indien med Calcutta som största stad, jämförs Fidel i den största tidningen The Telegraph idag med andra stora ledare. Castro har tagit en annan väg än Mao, Stalin och Bresjnev sägs det; han har tagit vägen som Jyoti Basu, E.M.S. Namboodiripad och P. Sundarayya - alla ledare i Indiska kommunistpartiet CPI - vandrat. De har klivit ned från makten innan det har skett på dödsbädden. "Basu är fortfarande CPI(m):s vise man att fråga om råd i både stora och små frågor. Castro kommer också att ses som mannen som stog upp mot Uncle Sam och fortfarande gör det - oavsätt sjukhussängen." Fördjupa dig i det fascinerande perspektivet här. Distansera sig från Stalin -- Ställa sig brevid Fidel.

Läs även andra bloggares åsikter om Fidel Castro, Fidel, Castro, Kuba, ALBA, Chavez, kommunism, Latinamerika

En sammanfattning

2008-02-19T20:50:00.006+01:00

Dagens rabalder om Fidel Castro och Kuba har innehållit allt och inget. Vägen fram till hur man egentligen ska tolka den skäggige revolutionärens avgång har tagit många vändningar men slutat ganska sansat ungefär där den borde i kvällens nyhetssändningar. En liten sammanfattning av några av dagens röster...

Den mest sakliga rapporteringen i Sverige får tillskrivas Ekots korre i Chile, Lars Palmgren, vars historia lämpligen hörs här.
En god visuell framställning av Fidel i världen för femtio år sen och idag ges i ett Rapportinslag här. Klart sevärt!
En blandad skara åsikter från USA:s president till en kubansk arbetare kan läsas på Al Jazeera här.
Det mest ideologist förblindade uttalandet kommer från Muf och Niklas Wykman som på beprövat manér för debatt med uppgifter från sin egenskrivna faktabok. Läses här.
Sötast är Kommunistpartiets Anders Carlsson i radio här. Ok, han tävlar kanske med Wykman om föregående post.
Den mest välkända (kanske för att den är bland den enda) organiserade oppositionen på Kuba, Damas de Blanco, som har sina makar i fängelse, berättar om läget i Havanna under dagen här.
Den mest odogmatiska rapporteringen från högern finns i en intervju med dissidenten Oswaldo Paya på DN.se här.

Vad som har kommit i skymundan under dagen är en bild av dagens händelser som går på tvärs med allt som är PK att hävda och det som våra borgerliga media vill förklara för oss. Kanske känner vi oss hotade av det. Ändå är det en bild som oerhört många boende på Kuba troligen skulle ställa upp på. En invånare i Havanna ger i kvällens Rapport uttryck för sitt förhållande till Fidel:

"El comandante nos ha dado todo. Ha hecho todo por esta revolución y por nosotros cubanos. Ya, desgraciadamente, llegó la hora de que él se retire de tanta lucha de ocuparse del mundo entero."

"Överbefälhavaren har givit oss allt. Han har gjort allt för revolutionen och för oss kubaner. Nu är det tyvärr dags för honom att dra sig tillbaka från kampen för hela världens bästa."

Ali Esbati länkar till en artikel han skrev när det för ett drygt år sedan spekulerades om att Fidel var död. Den är minst lika aktuell idag. Fidel citeras i Havanna 1962:

"På anklagelsen att Kuba vill exportera sin revolution, svarar vi: revolutioner exporteras inte, de görs av folket. Vad Kuba kan ge till folken, och redan har gett, är sitt exempel. Och vad lär den kubanska revolutionen? Att revolution är möjlig."

Lägg ihop den kubanska kvinnans ord med dessa. Konstigt att borgerligheten darrar på manchetten?

Läs även andra bloggares åsikter om Fidel Castro, Fidel, Castro, Kuba

No man is an island

2008-02-19T14:42:00.004+01:00

En sökning på Kuba eller Fidel på t.ex. Bloggportalen.se visar mångas lycka med att Fidel stiger åt sidan. För att återknyta till föregående inlägg har väl den gamla devisen "No man is an island" aldrig passat så bra.

¡Adiós Comandante! - Fidel avgår

2008-02-19T12:57:00.007+01:00

Fidel Castro, 81, har meddelat i sin sista Reflexiones del Comandante-en-Jefespalt i Granma att han inte ställer upp till omval som president och överbefälhavare igen. Revolutionens 50:de år blir därmed det sista med sin främsta företrädare som ledare. Fidel skriver att det är hälsan som inte tillåter honom att fortsätta vid sin post. Men det är inte helt tack och farväl: fortfarande kommer den högst stående soldaten i idéernas krig mot imperialismen att delge sina tankar, nu under titeln Reflexiones del compañero Fidel. Läs hela Fidels meddelande i Granma (översatt till engelska) här.

Överaskningsmomentet är väl en aning spolierat med att Fidel inte ställer upp till omval, ändå är det med största sannorlikhet oerhört chockerande att så verkligen är fallet för de flesta kubaner. Majoriteten av medborgarna på Kuba har aldrig levt under någon annan ledare. CNN:s korrespondent verkar i alla fall helt ha tappat hakan över beskedet - en aning märkligt efter den senaste tidens diskussioner.

Raúl Castro utses troligen till president officiellt på söndag men frågan är hur länge han i så fall kommer att vara nr 1. Läs Pablo Bachelets spekulationer över successionsordningen i Miami Herald.

Kommer det formella ledarbytet att leda till några förändringar? George W Bush säger sig redo att hjälpa kubanerna "realise the 'blessings of liberty'". Om det är frihet från blockaden eller irakisk chockterapeutisk frihet han menar återstår väl att se. Vissa säger att Raúl är reformvänlig och att kubaner märkt av detta redan, andra säger att han är lika stålhård som på 60-talet. Blir det Pérez Roque som tar över fortsätter tåget i gamla spår, om det blir Carlos Lage så kanske vi kan se en uppmjukning. Hypoteserna flyger kaotiskt runt i etern.

Bloggaren RonnyBGoode undrar vad tomrummet ska fyllas med i det vakuum som Fidel lämnar efter sig. Sanningen drar väl snarast åt det hållet att det inte finns mycket till tomrum. Det kubanska socialistiska systemet står inte i gungning bara för att Fidel inte är kvar - ekonomin är starkare än på 15-20 år och vurmandet kring nationaliteten och fosterlandet är otroligt sarkt bland befolkningen. Till gatunamnen Martí, Maceo, Gómez, Calixto García, Frank País och Cienfuegos som återfinns i nästan varje stad kommer även Fidel att tillkomma; byster kommer att resas; han kommer en vacker dag med på tavlan över "Fosterlandets hjältar". I dagligpolitiken har Fidels stol redan fyllts och som folklig och nationell symbol finns han fortfarande kvar och kan bara växa i form av sin myt.

Nej, kommentarerna efter beskedet är generellt ganska intetsägande. Det mest sakliga kommer från Sveriges ambassadör i Havanna, Christian Elm, som inflikar att Fidel fortfarande inte har sagt sig avgå som t.ex. generalsekreterare för kommunistpartiet. Läs här.

Läs även andra bloggares åsikter om Fidel Castro, Fidel, Raul Castro, Castro, Kuba, nationalism, Felipe Perez Roque, Carlos Lage

Kubanskt 50-tal återupplevs i Florida

2008-02-17T16:53:00.003+01:00

Floridas minimilön är $5,85 i timmen. Det motsvarar att plocka två ton tomater under en dag för någon av de omkring 40 000 frukt- och grönsaksplockare som bor i Immokalee, någon timme ifrån staden Naples med "Flest golfhål i USA" noteras idag i ett repotage i DN Ekonomi. Lönerna har inte höjts på trettio år och odlarna vägrar förhandla med facket. Medan Burger King-, Exxon-, FedEx-, Bacardi- och Disneytjänstemän vältrar sig några mil bort lever människor på svältlöner för 12 timmars arbete som man inte ens vet om man kommer att få när man vaknar, beroende på dagslägets konkurrens. Läs reportaget och hör röster från USA:s baksida - vad lovas dessa i presidentkampanjerna?

Situationen låter inte helt olik den på Kuba åren under Batista. Plantagearbetare försörjer de exklusivt vibrerande städerna. Möjligheten att kunna förändra förutsättningarna för sitt liv är långt borta. Friheten ligger och spottar blod.

Är det ett sådant Kuba som kommer att återuppstå om Jorge Mas Canosa, José Antonio Llama och Luís Posada Carriles skulle få sina viljor igenom? Tre exempel på män som går eller gått fria på Miamis gator; ätit Burger Kings tomater från Immokalee; varit nyckelaktörer mot Castro inom CIA och andra organisationer som indirekt stöttas av USA:s lagstiftning. Är det en sådan verklighet som ligger bakom införande av demokrati på Kuba? I så fall undrar jag om "demokrati" är så mycket bättre än revolutionens Kuba.

Eliécer Ávila: dissidenterna ljuger

2008-02-12T21:16:00.000+01:00

Historien om den arresterade studenten tar en ny vändning (tidigare inlägg här och här). Ávila framträder tillsammans med studentkompisar i en intervju under kvällen och dementerar spekulationerna som Miamihögern givit upphov till. Ávila säger:

Det har inte förekommit någon arrestering
Ávila for hem till sin familj i Puerto Padre, Las Tunas, medan han drog ut en visdomstand. När han fick reda på uppståndelsen kring filmklippet och hur innehållet uppfattats tog han sig tillbaka till Havanna med hjälp av studentledaren César Lage - vicepresident Carlos Lages son - vilken dissidenterna menat hotade Ávilas familj.
Kritiken var inte menad att göra uppror mot det politiska systemet utan att skapa en bättre socialism
"Det som behöver fixas, ändras och reformeras [...] det ska vi göra inom revolutionen." (Ávila) Den långa diskussionen mellan studenterna och Alarcón har blivit klippt och nedskuren så att den fyller anti-Castristiska syften säger flera källor. Granmas ledare menar att "They have distorted Cuba's reality so much that any variation in our pattern of public conduct moves analysts, journalists and soothsayers searching for news about 'the final hour of the Revolution'" citerar Miami Herald.

Miamihögerns lobbyister skriver fortsatt spekulerande att Ávilas ståndpunkter dikterats från staten. Avgör själv här.

Själv tycker jag det börjar lukta skumt om dissidenterna i den här frågan.

Barack "Che" Obama

2008-02-12T13:23:00.000+01:00

Spana in flaggan på väggen i ett av Obamas gräsrotskontor i Texas. Och jämför med Obamapostern brevid. Här.

Undrar hur länge flaggan fick sitta kvar efter att Fox visat inslaget :)

Eliécer Ávila arresterad?

2008-02-12T12:35:00.001+01:00

Filmklippet som visar Havannastudenter och Ricardo Alarcón i vild debatt om några kritiska delar av regeringens politik har gjort ringar på vattnet (se tidigare inlägg här). Miamibaserade dissidentorgan hävdar att Eliécer Ávila, en av studenterna som tagit till orda, har arresterats den 9/2 i sitt hem i Las Tunasprovincen, men rapporteringen är mycket förvirrande.

PayoLibre.com - "ekot av kubanen som lever i sanningen" - rapporterade nyheten igår. Källan uppges vara en exilkubansk MR-grupp som varit i kontakt med Ávilas mamma. Via kommentarer på republikantrogna anti-Castro bloggen Babalu Blog ryktas det att Ávila ska vara med på TV-"debatt"programmet Mesa Redonda och vidare förklara vad han menade med sina frågor. - Antagligen korrigerade svar säkerställda med säkerhetstjänstens metoder låter kommentatorerna göra gällande. En säger att det inte vore otroligt att Ávila bjuds på en resa till Bolivia och Ches dödsplats som han ivrigt önskade sig för att visa att regeringen inte alls är repressiv. Om rapporteringen stämmer är det givetvis hemskt. Samtidigt ska man vara medveten om att det är filmklippets publicitet som givit de stora påföljderna. Liknande möten där regeringen kan kritiseras är vanliga efter Raúl Castros utropade mini-glastnost. Men de ska vara slutna.

Vad som gör rapporteringen tvivelaktig är däremot att, förutom att det endast är militanta exilkubaner som rapporterat, artikeln som publicerades i Miami Herald i frågan (det enda erkända mediet som publicerat) mystiskt har försvunnit. Det är Herald Watch som rapporterar. Spekulationer om nyhetens sanningshalt är väl därför berättigade. Om man söker "Student Protester Detained in Cuba" (artikelns titel) på Google så ligger nyheten överst i sökresultatlistan. Men klickar man på länken så kommer ett 404-meddelande upp: "Page not found". Märkligt?

Flest levande barn i Latinamerika

2008-02-10T18:04:00.000+01:00

Under 2007 har endast 5,3‰ av alla nyfödda kubaner dött vid födseln. Därmed är man bäst i Latinamerika, Karibien och dessutom före USA. Med Kanada på första plats placerar sig alltså Kuba som nr 2 i hela Amerika i listan över lägst barnadödlighet. Resultatet är det lägsta mätta någonsin.

Sverige har en barnadödlighet runt 3,2‰ och genomsnittet i världen är 52‰.

I övrigt har lugna vindar blåst över ön de senaste dagarna.

En glädjande nyhet är att man ska bygga om motorvägen mellan Santiago och Guantánamo. Det är välbehövligt.

Studenter tar till orda!

2008-02-07T11:49:00.000+01:00

En video cirkulerar på internet (här) där kubanska IT-studenter tar till orda i en diskussion med nationalförsamlingens ordförande Ricardo Alarcón. Alejandro Hernández kritiserar el voto unido (se tidigare inlägg om det kubanska valet här) för att det är omöjligt att veta vem man röstar på. Bara av att se en bild på de nominerade och veta att de är läkare till yrket har man ju ingen aning om vem det är - de har ju inte varit här på UCI (Universidad de Ciencias Informáticas)!

Eliécer Ávila, en annan representant för studenterna, lyfter sedan flera, men främst två viktiga frågor som diskuteras brett bland kubanerna i vardagen. För det första pressas Alarcón, en tänkbar kandidat till att efterträda Fidel, på varför varor och tjänster alltmer ska betalas i hårdvalutan CUC när lönen utbetalas i pesos nacional med en växelkurs på 25:1. Samma fråga uppmärksammades som tidigare nämnt av utrikesministern Felipe Pérez Roque i januari. Förhoppningsvis är en förändring på gång eftersom de parallella valutasystemen verkligen försvårar dagliglivet för många, även om det samtidigt gynnar turistindustrin och därmed landets tillväxt.

För det andra lyfer Ávila kravet på att kunna få resa utomlands, vilket de facto är omöjligt för en kuban utan en direkt inbjudan till ett evenemang i ett annat land eller genom att gifta sig med en icke-kuban. Inte minst vill Ávila kunna besöka platsen där Che Guevara mördades i Bolivia. Alarcón svarar genom att informera om att majoriteten av jordens sex miljarder människor inte har möjlighet att resa utomlands. Visserligen en poäng - kubaners upplevda bild av omvärlden är i form av pengastinna turister och inte av haitier. Samtidigt borde det stå en fritt att få resa om man vill och kan. Inte minst för att få erfarenhet av omvärlden som man kan ta tillbaka till Kuba och använda för att utveckla landet - och kanske socialismen - vidare.

Förbudet att resa, som det i praktiken rör sig om, är ett resultat av CIA:s och Miami-stationerade militanta exilkubaners strävan att störta regimen menar den kubanska regeringen. Att ha helt öppna gränser skulle innebära att terrorister fritt kan röra sig in och ut ur landet och den nationella säkerheten skulle hotas. Revolutionstrubaduren Silvio Rodríguez, även sittande i nationalförsamlingen, har nyligen kritiserat utreseförbudspolitiken skriver Miami Herald i en artikel.

Samma artikel spinner på temat om Raúl Castros vilja att få människor att öppet kritisera och diskutera regeringen och politiken. En slags kubansk glastnost. Kanske är studentdiskussionen en del i detta. Viktigt är i alla fall att se att det går att tala ut utan att hamna i trubbel. Fram för den öppna debatten på Kuba - låt revolutionen revolutioneras!

¡Hasta la victoria siempre! som el Che hade sagt.

Kuba - "enda landet med hållbar utveckling"

2008-02-06T22:47:00.001+01:00

Som en fortsättning på Wykmans ignorans alternativt okunnighet om kubansk forskning finns en intressant artikel i senaste numret av Latinamerika (Nr 4/2007) om hur man har handskats med energiförsörjningen under specialperioden (tiden post-Sovjet). Världsnaturfonden WWF rapporterar att Kuba är det enda landet i världen med hållbar utveckling jämfört ekologiskt fotavtryck och ökning av HDI.

Orsaker till detta är t.ex. att man i storstäderna kan hitta s.k. organipónicos - grönsaksodlingar - mitt i ett bostadsområde, byggt på en gammal rivningstomt, där man säljer produktionen i stånd alldeles intill. Allt för att minska transportkostnader och utsläpp. En faktabok från 2004 nämner att det har uppkommit 120 liknande trädgårdar bara i staden Cienfuegos och över 50 000 i hela Cienfuegosprovincen. En annan faktor kan vara något som egentligen grundar sig i socialpolitiken, nämligen att skola, sjukhus, bibliotek, m.m. måste finnas inom ett visst avstånd för människor. En spill-over effekt blir att man kan minska transportsträckorna.

I artikeln i Latinamerika intervjuas en forskare i alternativ enerigi vid KTH i Stockholm som berättar om forskningsprojekt på Kuba för att förbättra och i viss mån skapa alternativa energikällor som inte leder till ökning av den globala uppvärmingen och som inte påfrestar ekosystemen. Längst har forskningen kommit för att omvandla jordbruks- och skogsavfall till biobränsle. Man jobbar dessutom för att kunna minska svavelutsläppen i den råolja som fortfarande används i stor utsträckning för att skapa el. KTH-forskaren berättar även att man använder bagass - restprodukten av förädlat socker - för elproduktionen. Sågspån, kaffe- och risskal används i sågverk och vedspisar på landsbygden och allt fler solpaneler byggs för vattenvärmning och elproduktion. Idén är att decentralisera energiförsörjningen för att minska transporter (och därmed miljöpåfrestning) och att öka tryggheten vid stormar.

I Havanna kan man se reklamskyltar för att spara energi - ¡Ahorramos! - och man har delat ut lågenergilampor, riskokare, tryckkokare, vattenkokare och nya fläktar till alla hushåll för att minska energiförbrukningen genom energisnålare apparatur. Latinamerika rapporterar vidare att gamla kylskåp byts mot modernare i samma syfte. Häftigast av allt är att "en differentierad eltaxa [har] införts. De första 100 kilowatten har en mycket låg taxa, sedan stiger priset i takt med förbrukningen."

Förmodligen kan vi faktiskt lära oss någonting i Sverige av kubansk energipolitik. Progressiv eltaxa kanske inte vore så dumt om nu de förslag som finns om koldioxidransonering känns för radikala.

- Men då kommer inte våra företag att kunna konkurrera med sina produkter!

- De kanske inte kommer att kunna konkurrera alls om vi inte blir mer energisnåla?

Hyllningen av kubansk energipolitik ska självklart inte gå till den grad att man blundar för t.ex. nickelgruvdriften i Moa på östkusten vilken är direkt naturvidrig och snarast borde göras något åt. Kollektivtrafiken i Santiago de Cuba vilken nästan uteslutande består av gamla lastbilar och de många motorcyklarna i stadskärnan är inte heller några föredömen för minskade utsläpp. Jämförelsevis är ändå energipolitiken oerhört långt framskriden i jämförelse med andra länder i den s.k. tredje världen och även många i-länder.

Idag kan vi i alla fall glädjas åt att Bayamofloden har gått från att ha varit ett avlopp med avskogade strandkanter till att ha en vattenrenhet på 98,5% som Bayamoprovincen tillsammans med FN HABITAT har sett till. Inte så pjåkigt är det heller att Kuba är ett av de få länder i världen vars skogsareal har ökat över tiden i modern tid.

(s)-parlamentariker på officiellt besök i Kuba

2008-02-05T23:38:00.000+01:00

Socialdemokraternas partigrupp i EU-parlamentet, socialistgruppen PSE, har sedan förra torsdagen varit på besök i Kuba. På inbjudan av Nationalförsamlingen träffade gruppens ordförande Martin Schulz med kollegor Kubas de facto premiärminister (i Fidels frånvaro) Carlos Lage. Man ska även ha besökt socialt och historiskt viktiga platser och, kanske mest intressant, anhöriga till "the Cuban Five" skriver bl.a. Granma.

De fem - på Kuba benämnda "los cinco héroes" - är beteckningen på de fem kubanska män som under slutet av 90-talet infiltrerade militanta exilkubanska organisationer i Florida, tog reda på olika terroristaktioner som planerades mot Kuba och därefter rapporterade dessa till kubanska regeringen och även FBI. Resultatet har inte blivit att exilkubanerna åtalats enligt amerikanska anti-terrorlagar utan att de fem dömdes till livstidsstraff 1998 bl.a. för spionage.

På Kuba drivs stora kampanjer för att frige "hjältarna" och även i omvärlden finns starka påtryckningar mot USA för att åtminståne ge dem objektiva, rättvisa rättegångar till skillnad från de som gav de oansenligt höga straffen i Florida. Kritikerna menar att rättegångarna var kraftigt påverkade av exilkubanska intressen i Miami. Guantánamos lokaltvstation Solvision rapporterar idag att även Harold Pinter, nobelpristagare i litteratur 2005, ställt sig till raden av kändisar som skrivit under uppropen som finns för att frige de fem. Andra nobelpristagare på listan innefattar bl.a. Nadine Gordimer, Desmond Tutu, Günter Grass och Gabriel García Márquez. Andra exempel är Noam Chomsky och Manu Chao. Mer om rörelsen i USA finns på FreeTheFive.org.

Att PSE besöker de fems anhöriga är ett intressant tecken på att det finns starka politiska krafter inom EU som bildar sig en uppfattning i frågan och ev. arbetar för europeiska påtryckningar mot USA:s monopol på att definiera terrorism i världspolitiken. Vi får se om det kommer något officiellt utalande från europasocialisterna när resan har avslutats.

Bilden visar ett brev från Gerardo Hernández Nordelo, den av de fem som fick hårdast straff, med lyckönskningar om ett gott nytt år 2006 till sidan Rock around the Blockade.

Svar till Muf: Här kommer exempel på kubansk forskning som ett brev på posten!

2008-02-04T21:53:00.001+01:00

Aftonbladets Thomas Gustafsson skriver en tänkvärd blänkare på sin Kubablogg. Kritiken mot Svensk-Kubanska gäller inte bara dem, Niklas Wykman (muf) kan också ta till sig orden:

"Världen är inte svart eller vit. Man behöver inte alltid resonera 'är ni inte med oss är ni mot oss.'"

Nåväl Niklas, varför ska framsteg inom käkkirurgi klassas som "forskning", medan världsledande vetenskapligt arbete inom t.ex. ögonkirurgi inte är att "unna människor lite framsteg"?

Från 1979/80 fram till och med den förra borgerliga regeringen bestod Sveriges bistånd till Kuba av pengar till medicinsk forskning genom SAREC (Swedish Agency for Research and Cooperation). Den medicinska forskningen har lett till att man kunnat börja producera interferon som man kan behandla gulsot, Denguefeber, hjärntumörer, AIDS och olika cancerformer med bland andra sjukdomar. Melagenina botar vitiligo, PGG åderförkalning och ett vaccin mot en typ av hjärnhinneinflammation har forskats fram, osv.

Frågan är om den ekonomiska återhämtningen under specialperioden med en amerikansk blockad som hinder varit möjlig utan rejäla satsningar på FoU.

Högern måste sluta sprida falsk skräckpropaganda om Kuba.
Lögner gynnar inte demokratin.

Kuba i USA:s presidentval

2008-02-03T15:07:00.000+01:00

La libertad de Cuba libre no se extende más lejos de los EE.UU.
- det fria Kuba sträcker sig inte längre än till USA.

USA:s ekonomiska blockad mot Kuba är högst påtaglig för kubanerna. En fördom som bör knäckas är att orsaken de flesta kubaner identifierar till varför man önskar åka ifrån Kuba inte är Fidel eller någon slags politisk ofrihet. Orsaken är blockaden. Ett hinder för matimport; medicinimport; bilimport; import av det mesta från världens största marknad som ligger 15 mil bort. I USA är embargot lagstiftat i.o.m. Torricellilagen och Helms-Burtonlagen vilka gör det straffbart att bryta blockaden, vilken i sin tur ska finnas kvar tills en ny regering finns i Havanna, under den amerikanska presidentens och kongressens överseende, och att CDR:erna är avskaffade.

Jfr att lagstifta om en annan stats grundlagsutformning med USA:s definition av terrorism i sin lagtext! "The term 'international terrorism' means activities that ... appear to be intended (i) to intimidate or coerce a civilian population; (ii) to influence the policy of a government by intimidation or coercion." Att med nationell lag hota att störta en annan stats konstitution, är det inte jämställt med "intimidation"?

Att intresset för USA:s presidentval på Kuba är stort kanske inte är så konstigt med förutsättningarna i åtanke. Vad tycker då de olika kandidaterna om USA:s förhållande till Kuba?

Den enda som har uttalat sitt stöd till att minska blockadens omfång och på sikt avskaffa den är Barack Obama. Under presidentvalskampanjen har han blivit lite mer försiktig i sina uttalanden, antagligen för att vara lite mer PK. Ändå vill han fortfarande dra tillbaka de åstramingar som Bush infört som endast tillåter kubanamerikaner att åka och hälsa på släktingar på Kuba i högst fjorton dagar vart tredje år, med tillstånd från statsministeriet i Washington, och att man max får skicka $100/mån till släktingar på Kuba. Under Obamas senatvalskampanj i Illinois 2004 lät det emellertid så här.

"Cuban American connections to family in Cuba are not only a basic right in humanitarian terms, but also our best tool for helping to foster the beginnings of grass-roots democracy on the island."

citeras han i en LA Times blogg. Obama ska dessutom vilja föra samtal med Fidel Castro "utan förutfattade meningar" i Havanna “to normalize relations and ease the embargo that has governed relations between our countries for the last five decades.” Obama ser sammantaget blockaden som 40 år av misslyckad politik och att nya typer av bilaterala relationer är nödvändiga för att en liberal demokratimodell ska kunna formas av kubanerna. Forskaren Salim Lamrani vid Sorbonneuniversitetet i Frankrike skriver polemiskt mer om detta här.

Clinton har inte varit sen med att anfalla Obamas kubapolitik och gör det i linje med sin makes forna politik. Bill Clinton skrev bl.a. under Helms-Burtonlagen 1996. Med Hillary Clinton som president och överbefälhavare ligger alltså den hårda kubapolitiken fast - även Bush åtstramningar.

Alla republikanska kandidater vill även de föra samma politik som nu råder, precis som Clinton. Den nuvarande favoriten John McCain har poängterat att man ska fortsätta sända propagandaradio och tv (Radio Martí) in över kubanskt luftrum från Florida och fortsätta hitta nya inovativa vägar för att påverka den kubanska politikens utveckling.

Sedan 1992 har FN:s generalförsamling röstat om en resolution som fördömer blockaden, vilken har godtagits varje år. 2007 blev resultatet 184-4, med en nedlagd röst, för ett fördömande. Förutom USA röstade Israel, Palau och Marshallöarna emot. Mer info för den intresserade här.

---
Uppdatering: För den spansktalande finns här ett brev från utrikesminister Pérez Roque till generalförsamlingen den 30/10 2007 som proklamerar varför och uppmanar FN-delegaterna att fördöma blockaden.

Utrikesministern kritiserar den ekonomiska politiken

2008-02-02T15:43:00.000+01:00

Kubas ungdomliga utrikesminister Felipe Pérez Roque, som spås ev kunna bli Fidels efterträdare, kritiserade tidigare i januari vid ett möte i Havanna systemet med två parallella valutor. Traditionellt har den kubanska peson, i vardagligt språk kallad "moneda nacional", varit den gällande valutan på Kuba. När den s.k. specialperioden inleddes i och med den extremt svåra ekonomiska krisen under 90-talet när BNP föll med omkring 80% p.g.a. Sovjetunionens implosion, legaliserades emellertid US dollarn som lagligt betalmedel. Allt för att locka turister och expandera turistindustrin för att få nya inkomster. Som hämd mot att Bush stramade åt den kubanfientliga blockaden ännu hårdare under början av 2000-talet så uppfann man den konvertibla peson (CUC) som exakt följde dollarns växelkurs. Vill man handla eller växla i dollar får man numer ett straffpåslag på 10%. (När Irakkriget sänkte dollarkursen så löskopplade man CUC:n).

I teorin ska kubaner handla i nationell peso i vilken månadslönen utbetalas och turister med CUC. I praktiken handlar man parallellelt med båda valutorna - en kuban köper mat, åker buss, betalar hyran i vanlig peso och köper en tv med CUC. En CUC växlas mot 24 peso nacional. Problemet som utrikesministern uppmärksammar är att människor som jobbar inom turistindustin och nära turister har lättare att komma åt CUC:n, inte minst genom dricks. När olika saker inhandlas i olika valutor (rom köps t.ex. med CUC och vissa livsmedel finns bara i CUC-butiker) blir resultatet att de som inte har tillgång till CUC helt enkelt inte har råd att köpa det de behöver. Pérez Roque citeras av exilkubanska nyhetssidan Cubanet:

“The dual monetary system is unjust because it makes it so that those who don’t have access to foreign currencies can not afford to buy articles of basic necessity, because the salaries have not risen to meet people’s expenses…and that it causes nutrition and housing problems amongst other things.”

De två valutorna leder alltså till vissa ökande klassklyftor inom samhället och att Pérez Roque uppmärksammar problemet är ekonomiskt oerhört viktigt för kubanerna. Cubanet noterar även att FLAMUR (Federationen för latinamerikanska kvinnor på landsbygden) i december lämnade in en namninsamling till nationalförsamlingen med 10 738 underskrifter där de kräver att staten ska utbetala en skälig lön i en valuta som motsvarar den i vilken man kan handla alla produkter och tjänster i i alla affärer över hela landet.

Att ministern uppmärksammar problemet är bara att hoppas på ett tecken för att det inte är omöjligt att göra sin röst hörd genom "folkmakten" - el Poder Popular.

Internationalism 2008

2008-02-02T15:14:00.000+01:00

DN:s ideologiskt svajande latinamerikakorre Erik de la Reguera noterar idag att Hugo Chávez vill bygga en militärallians i Latinamerika för att än mer försvåra USA:s Monroedoktrinära anspråk över sina grannar i syd. Chávez försöker övertala ALBA att vara grundfundamentet för alliansen. Kanske är det tacksamt för Kuba att i ännu större utsträckning kunna säkra sitt försvar med stöd från lojala grannar. Risken är att alliansen bli auktoritärt ostyrbar likt Warsawapakten och får svårt att tjäna de enskilda staternas behov. Kubas eget inflytande över sin försvarspolitik skulle antagligen minska. Frågan är om arbetet inom den Alliansfria rörelsen som Kuba sedan 2006 har ordförandeskapet i blir möjligt att föra på samma sätt eller om konsekvensen blir precis som den för Sverige då neutralitetspolitiken omöjliggörs i.o.m. EU-medlemskapet. Vi får se vart framtiden leder.

I arbetet för den kubanska internationella solidariteten så skriver Trabajadores - den kubanska fackföreningsrörelsens organ - idag om samarbetet med Guinea Bissau, ett land med ett HDI som rankas på 175:e plats i jämförelse med Kubas 51:a plats och Sveriges 6:e i världen. En alfabetiseringskampanj har påbörjats enligt den kubanska modellen Sí, yo puedo vilken utarbetades efter revolutionen när Kuba alfabetiserades, och som exporterats inom ALBA-samarbetet till bl.a. Nicaragua sedan Sandinisterna kommit tillbaka till makten. Analfabetismen i Guinea Bissau planeras vara utrotad 2010 med kubansk hjälp.

Miami spekulerar

2008-01-31T12:37:00.000+01:00

Valresultaten kommenteras förstås inte bara i kubanska tidningar utan följs givetvis även i USA (även om intresset för USA:s presidentval troligen är större på Kuba än tvärt om).

Frances Robles noterar under rubriken "Cuba's top vote-getter is Raúl Castro" att lillebror fått fler röster än storebror Fidel. Samtidigt har Elizabeth Cámara Báez, kandidat på Isla de Juventud, endast fått 70% av rösterna och Bárbaro Osmani Lago Díaz, nominerad i Pinar del Río, så lågt förtroende som 73%.

En docent vid Miamiuniversitetets Institut för Kuba och kubanskamerikanska studier kommenterar de få blanka och ogilltiga rösterna med frågan "If there was a layer of opposition in Cuba, shouldn't that number be higher?" och fortsätter "I think people bought into what they have been conditioned: to follow this process in fear that someone will check to see how they voted.''

Signaturen Richard Cheeseman replikerar "If everyone was so frightened, why weren't they frightened in Pinar del Río and Isla de la Juventud?"

Professor Marifeli Pérez-Stable vid Floridauniversitetet får avsluta: "If enough people did not vote for all the candidates, that's interesting to me. It shows some degree of thinking.''

Att dum- och omyndigförklara 11 miljoner människor har väl alltid varit ett bra politiskt knep. Eller också har man aldrig suttit vid köksbordet hemma hos en kubansk familj anno 2008.

Varje kanditats röstresultat hittar du här och lite bilder från valdagen här.

Valstatistik

2008-01-30T16:59:00.000+01:00

Den officiella statistiken från valet den 20 januari har publicerats i Granma idag.

Valet går i korthet till så att 614 delegater röstas in i nationalförsamlingen - Asemblea Nacional del Poder Popular. Hälften av ledamöterna nomineras vid lokalval och hälften av Kubas stora folkrörelser (CDR:erna, facket, kvinnorörelsen, ungdomsrörelsen, studentrörelsen, osv.). De 614 nominerade ställs upp på en lista och i slutna val får man sedan kryssa de namn man vill ha in i parlamentet. Om någon inte får över 50% av rösterna måste en ny kandidat nomineras och väljas in - vilket inte har hänt så här långt i historien.

Ett alternativ finns för att godkänna alla kandidaterna vilket kallas "el voto unido" - enhetsrösten. Staten har innan valet propagerat stort för att man ska kryssa enhetsrutan för att visa att kubaner är ett enat folk som står bakom sin valda regering.

Idealet är att nomineringsprocessen ska ske i öppen, vibrerande debatt, inte minst i folkrörelserna som organiserar nästan hela befolkningen (CDR:erna organiserar t.ex. 7,6 miljoner av Kubas c:a 8,4 milj invånare över 16 år). De nominerade kandidaterna ska därför på förhand vara "folkets kandidater". Trots att Kuba ofta kallas enpartistat så är PCC, kommunistpartiet, förbjudet enligt lagen att ha något att göra med valet - nomineringar, osv. Att det är det enda tillåtna partiet är därför en aning paradoxalt eftersom det inte är ett parti i den bemärkelse som vi tänker på i västvärlden. Valkampanjer är vidare helt förbjudna eftersom ens resurstillgångar då kan korrumpera valutgången som Kuba kritiserar USA:s presidentval för.

Kritik mot röstfriheten brukar ges i form av att man blir socialt utfryst och får svårare att få jobb om man inte röstar vilket CDR:erna - Kommittéerna för Revolutionens Försvar - enligt kritikerna håller koll på. P.g.a. detta uppmanar därför den exilkubanska oppositionen och även de oppositionella som finns på ön att folk faktiskt ska gå och rösta men antingen göra det blankt eller ogiltigt för att protestera.

Nåväl, statistiken säger:

95,24% av befolkningen röstade. Högst deltagande var i Guantánamoprovincen (97,68%) och lägst på Isla de Juventud (92,38%)
90,90% av de godkända rösterna hade enhetsrösten kryssad, och flest selektiva röster gavs i Havanna (11,37%)
3,73% röstade blankt, flest på Isla de Juventud och i Pinar del Río och det minsta antalet i Guantánamo
1,04% av rösterna var ogiltiga, flest i Havanna och det minsta antalet i Guantánamo

Enligt siffrorna röstade alltså c:a 7 726 500 personer för enhet och omkring 405 450 blankt eller ogiltigt. Man kan alltså bryskt och statistisktteoretiskt regelvidrigt dra slutsatsen att det går 5 oppositionella per 100 som enhetligt sluter upp bakom regeringen.

Att alla 614 kandidaterna blev invalda står nog ganska självklart. Emellertid är det intressant att notera att:

63,22% av de nyinvalda inte har suttit i parlamentet tidigare
28% är arbetare eller bönder
43,16% är kvinnor
99,02% har högre utbildning

Nu är det bara att med spänning invänta den 24 februari då nationalförsamlingen ska ha utsett Statsrådet ur vilket presidenten och vice presidenten utses. Kliver Fidel åt sidan och vem kommer i så fall efter? Spekulationerna uteblir för min del.

2008-01-30T10:27:00.000+01:00

"So it is true that Asia and Latin America are the future of this century. And there will be much more interaction between both the regions in the years to come. If you believe in history then there are different stages. The US is in its last stage. Their empire is on the brink of collapse. Remember, they invaded Iraq because Saddam Hussein was dealing with petro-Euros instead of dollars."

Oberoende Delhimagasinet HardNews intervjuar Miguel Angel Ramirez Ramos, Kubas ambassadör i Indien, i senaste numret (även här). Tonen är klar: Inte bara Fidel har överlevt mer än 600 mordförsök från CIA - Kuba har överlevt 45 år av sin norra grannes handelsblockad vilken beräknas ha kostat den kubanska ekonomin omkring $89 miljarder. I epoken av nyliberal globalisering och amerikansk militarism är den amerikanska imperialismen till trots snart till ända spekulerar ambassadören. Inte minst med Indien och Kinas ekonomier som sätter press på USA. Ramirez Ramos sätter sin tilltro till Latinamerikas enade kamp som ordentligt börjat ta fäste. Den egna "syd banken" som ska bryta beroendet till IMF, Världsbanken och USA; TV-kanalen TeleSUR som erbjuder en panamerikansk nyhetsgranskning som inte kommer från USA; och kanske kan t.ex. den kubanska sjukvården erbjuda hjälp till omvärlden. Ambassadören skryter stolt att det finns över 37 000 kubanska läkare i Latinamerika, Asien och Afrika vilka gratis hjälper utvecklingsländer med sin sjukvård.

Västliga liberaler och USA-kramare ser troligen med skräck och en aning förnedring ner på budskapet. Men kanske spricker bubblan snart? Omvärlden kanske snart knackar så hårt på dörren att den rasar samman. Det Latinamerikanska vänstersamarbetet ALBA utvidgades för några veckor sedan till att även omfatta Dominica och Haiti förutom Venezuela, Kuba, Bolivia och Nicaragua. Att rösterna ovan kommer från Indien kanske är ett oroväckande tecken på hur Pax Americana krackelerar när andra demokratiska stater ifrågasätter USA:s hegemoni.

Eller så är det bara vanligt gammalt kommunistkäbbel.

Martí fyller 155 år

2008-01-29T17:17:00.000+01:00

Nationalhjälten över alla politiska gränser José Martí har fyllt 155!
Vi ber därmed ödmjukast att få gratulera: Hadenäran José!

I Havanna hyllades Aposteln igår av tusentals studenter med bland andra Raúl Castro på plats.

---

Måndagen bjöd dessutom ett antal interner vid fängelset i Guamajal, Villa Clara, på konsert med Kubas motsvarighet till Taube och Bellman - Silvio Rodriguez (i Sverige kanske mest känd som tonsättare till Björn Afzelius gamla hit "Du är det finaste jag vet").

Kulturministern fanns på plats och delar av fängelset visades för ovanlighetens skull upp för internationella journalister. Exilkubanska självutnämnda MR-aktivister anklagar i Miami Herald fängelserna för att vara "subhumana". Kanske borde man också lyfta blicken över murarna in i Base Naval i Guantánamo?

¡Patria o muerte!

2008-01-28T20:59:00.000+01:00

"Tidigare har man pratat om Socialismo o muerte -
Socialism eller döden. Nu pratar man betydligt mycket mer om fosterlandet eller döden."

Det mest åtråvärda är självständigheten. Rätten att få bestämma över marken där man bor. I Kubas fall har kampen för la Cuba libre många ansikten. Taínoindianerna, ledda av Hatuey, slåss mot konkvistadorer, slavarbete och påssjuka under 1500-talet. 1800-talet ser först de importerade slavarna från Afrika som under trehundra år brukat den kubanska jorden åt spanjorerna som strider för frihet. Strax före sekelskiftet tar José Martí och Antonio Maceo upp vapnen i förhoppning att få styra sitt land själva. Spanjorerna kapitulerar. Endast för att bytas ut av nordamerikaner.

Havanna blir USA:s bordell. Kasinon och cha-cha-chá ansikte mot ansikte med prostitution och misär. Machado och Batista regerar över Kuba med nordamerikansk järnhand. Så kommer de skäggiga 26-juli revolutionärerna. 1959 utropas självständigheten. Från att under århundraden ha symboliserat kampen för frihet får nu kubanernas motto symbolisera seger:

¡Patria o muerte! -- Fosterlandet eller döden!

Eller?

Frida J Metsos, LUF, påstående i TV4 (citatet ovan) framstår hursomhelst som en beskrivning av ännu ett av Castroregimens propagandistiska hot för att hålla kubanerna stångna. En tämligen historielös tolkning.

Kanske är det så den mesta analysen av vem som har rätt att styra över marken i det märkliga landet Kuba är i Sverige idag. Ena stunden historielös, andra dogmatisk, tredje fördomsfull.

Alliansungdomsledarna, som varit på studieresa i Kuba, tycks ha bestämt sig för hur landet är redan innan de köpt flygbiljetterna. Möter man ett land med viljan att fördöma är det lätt. Åk till Indien med samma förutsättningar; Delhis slumområdens invånare kan troligen berätta för dig vad "demokrati" är. Åk till Sierra Leone; bönderna på landsbygden kan troligen ge dig exempel på vad fattigdom och misär är. Märkligt nog får inte Sierra Leone mycket uppmärksamhet i TV4.

que morir por la patria es vivir
ur den kubanska nationalsången La Bayamesa från 1867

Det land som mött Magnus Andersson, CUF, (här och här) är inte det som jag har mött. För att köpa en bussbiljett gick jag till busstationen och köpte en i biljettluckan. När jag skulle åka taxi gick jag ut på gatan och stannade en ledig. Det funkade ganska smidigt.

Den svenska debatten fylls dessutom av uppgifter som man önskar vore fakta. T. ex. att internet är förbjudet på Kuba (Andersson i inlägg #2 ovan). Telefonbolaget ETECSA erbjuder datorer i sina Telepuntos som finns i varje större stad, de större hotellen i Havanna har internet och i t.ex. Guantánamo kan man som kuban surfa på internet för 4CUC/h på postkontoret. ETECSA tar 6CUC/h. För en kuban är priset högt, men har sin förklaring eftersom ingen teletrafik får gå via USA utan måste ske via satelit. Bandbredden blir låg, priset högt. För 10CUC/mån kan man få internet hemma.

Lika väl som liberalerna vill svartmåla Kuba som den tionde kretsen i helvetet tar blindheten för verkligheten överhand när andra målar upp Kuba som ett paradis. Hur mycket har en kuban att säga till om i sitt liv? Är Kuba jämlikt som i socialismens dogmer? Varför finns det märkbara demografiska skillnader gällande hudfärg i Holguín och Guantánamo? Hur fungerar media? Är det värt att få vänta överdrivet länge på bussen hem från jobbet mot att den endast kostar 8 öre (20 centavo nacional)? Kanske måste man som Esbati ta hela debatten med en sarkastisk klackspark?

Kuba jämförs sällan i debatten med sina grannländer. Kuba jämförs med i-länder. Orättvist. Kuba måste jämföras med Haiti, Jamaica, Costa Rica, Mexiko, Colombia.

Den här bloggen försöker se Kuba som Kuba. Fördömanden och hyllningar lämnas till andra forum. Vad händer, vad har det för konsekvenser, vad ligger det i debattinläggen som ges?