¡Patria o muerte!

"Tidigare har man pratat om Socialismo o muerte -
Socialism eller döden. Nu pratar man betydligt mycket mer om fosterlandet eller döden."

Det mest åtråvärda är självständigheten. Rätten att få bestämma över marken där man bor. I Kubas fall har kampen för la Cuba libre många ansikten. Taínoindianerna, ledda av Hatuey, slåss mot konkvistadorer, slavarbete och påssjuka under 1500-talet. 1800-talet ser först de importerade slavarna från Afrika som under trehundra år brukat den kubanska jorden åt spanjorerna som strider för frihet. Strax före sekelskiftet tar José Martí och Antonio Maceo upp vapnen i förhoppning att få styra sitt land själva. Spanjorerna kapitulerar. Endast för att bytas ut av nordamerikaner.

Havanna blir USA:s bordell. Kasinon och cha-cha-chá ansikte mot ansikte med prostitution och misär. Machado och Batista regerar över Kuba med nordamerikansk järnhand. Så kommer de skäggiga 26-juli revolutionärerna. 1959 utropas självständigheten. Från att under århundraden ha symboliserat kampen för frihet får nu kubanernas motto symbolisera seger:

¡Patria o muerte! -- Fosterlandet eller döden!

Eller?

Frida J Metsos, LUF, påstående i TV4 (citatet ovan) framstår hursomhelst som en beskrivning av ännu ett av Castroregimens propagandistiska hot för att hålla kubanerna stångna. En tämligen historielös tolkning.

Kanske är det så den mesta analysen av vem som har rätt att styra över marken i det märkliga landet Kuba är i Sverige idag. Ena stunden historielös, andra dogmatisk, tredje fördomsfull.

Alliansungdomsledarna, som varit på studieresa i Kuba, tycks ha bestämt sig för hur landet är redan innan de köpt flygbiljetterna. Möter man ett land med viljan att fördöma är det lätt. Åk till Indien med samma förutsättningar; Delhis slumområdens invånare kan troligen berätta för dig vad "demokrati" är. Åk till Sierra Leone; bönderna på landsbygden kan troligen ge dig exempel på vad fattigdom och misär är. Märkligt nog får inte Sierra Leone mycket uppmärksamhet i TV4.

que morir por la patria es vivir
ur den kubanska nationalsången La Bayamesa från 1867

Det land som mött Magnus Andersson, CUF, (här och här) är inte det som jag har mött. För att köpa en bussbiljett gick jag till busstationen och köpte en i biljettluckan. När jag skulle åka taxi gick jag ut på gatan och stannade en ledig. Det funkade ganska smidigt.

Den svenska debatten fylls dessutom av uppgifter som man önskar vore fakta. T. ex. att internet är förbjudet på Kuba (Andersson i inlägg #2 ovan). Telefonbolaget ETECSA erbjuder datorer i sina Telepuntos som finns i varje större stad, de större hotellen i Havanna har internet och i t.ex. Guantánamo kan man som kuban surfa på internet för 4CUC/h på postkontoret. ETECSA tar 6CUC/h. För en kuban är priset högt, men har sin förklaring eftersom ingen teletrafik får gå via USA utan måste ske via satelit. Bandbredden blir låg, priset högt. För 10CUC/mån kan man få internet hemma.

Lika väl som liberalerna vill svartmåla Kuba som den tionde kretsen i helvetet tar blindheten för verkligheten överhand när andra målar upp Kuba som ett paradis. Hur mycket har en kuban att säga till om i sitt liv? Är Kuba jämlikt som i socialismens dogmer? Varför finns det märkbara demografiska skillnader gällande hudfärg i Holguín och Guantánamo? Hur fungerar media? Är det värt att få vänta överdrivet länge på bussen hem från jobbet mot att den endast kostar 8 öre (20 centavo nacional)? Kanske måste man som Esbati ta hela debatten med en sarkastisk klackspark?

Kuba jämförs sällan i debatten med sina grannländer. Kuba jämförs med i-länder. Orättvist. Kuba måste jämföras med Haiti, Jamaica, Costa Rica, Mexiko, Colombia.

Den här bloggen försöker se Kuba som Kuba. Fördömanden och hyllningar lämnas till andra forum. Vad händer, vad har det för konsekvenser, vad ligger det i debattinläggen som ges?