måndag 7 april 2008

Stöd till kinesiskt OS 2008

Nyheterna kommer om att OS-fackelstaffeten utsätts för protester i London och Paris som en symbol för Kinas våld i Tibet. Precis som andra länders olympiska kommittéer, inte minst SOK i Sverige, går Kubas olympiska kommitté COC till försvar för sommarspelen i Peking. Man citerar IOK:s ordförande Jacques Rogge i att genom att ha givit Kina ansvaret för spelen har man givit olympiaden till en femtedel av mänskligheten. Kommitténs ord är främst till stöd för Olympiadens idé om försoning och att sporten går över politiska skiljelinjer.

Mer politiskt klingande ord (det är visserligen ett högst politiskt ställningstagande att sport är apolitiskt) kommer i stället i Granma där Kubas olympiske mästarinna i spjut från Moskvaspelen 1980 tar parti för Kinas rätt till att arrangörskapet. Spelen används av opportunister att svartmåla Kina vilket är fel mot ett land som har visat på stora ekonomiska och sociala framsteg säger hon. "Det är oförmögenheten framför nödvändigheten att acceptera landets utveckling, som annars skulle bevisas under spelens gång". Tibet existerar m.a.o. inte i diskussionen.

Fidel Castro uttalar sig dessutom i frågan i en av sina nyliga Reflexiones. "Den samordnade kampanjen mot Kina är som en trumpetstöt ljudandes till halshuggning för att förstöra landets och folkets förtjänade framgång för spelen."

De idel positiva orden, uteslutandet av Tibet och försvarandet av spelen i Kina har inte minst en ekonomisk förklaring. Kina är efter Venezuela Kubas främste handelspartner: 2005 handlande man med varandra för US$777 miljoner. Bussimporten till Kuba har tidigare nämnts men även många kylskåp har åkt från Kina till Kuba. Kubas stora nickelindustri är till 49% ägd av kineser (de övriga 51% av kubanska staten) och man samarbetar dessutom militärt vid Bejucal utanför Havanna. Ekonomin snarare än en gemensam politisk agenda är viktig att framhålla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra inlägg!

Känns verkligen kul att så många länder (ink Sverige) stödja vad Olympiaden egentligen står för. Där ute finns 1,3 miljard människor oavsett politisk eller ideologisk hemvist, skulle OS bli det ögonblick man så länge längtat efter: att Kina skulle stå i centrum för världens positiva intresse. Samtidigt skulle olympiaden kunna bli en välkommen slutpunkt för mer än ett århundrade av splittring och konfrontation och inledningen till en ny era av samarbete. Valet av motto för spelen uttrycker just detta: ”En värld En dröm”.

/Daniel

Gurrens sa...

Samtidigt ska man komma ihåg att spelen är ett utmärkt propagandatillfälle för den kinesiska diktaturen nästan av mått jämförbara med Berlinolympiaden 1936. Tyvärr står inte sport isolerad från omvärden och då kan man undra till vilket pris man kan upprätthålla ett motto. Kommer den bild av Kina som representeras i den enda världen ("En värld En dröm") vara de som far illa i Tibets Kina?