Kulturkongress på Kuba

"Utan kultur är inte frihet möjlig

sa Fidel Castro vid ett UNESCO möte i Havanna 2002 och när Kubas författares och konstnärers förbund UNEAC (Unión de Escritores y Artistas de Cuba) i veckan samlas för kongress är en diskussion om situationen för dagens kubanska kultur i centrum. En situation som enligt kongressen är likgiltig med en "obalans mellan revolutionens kulturella projekt och många delar av befolkningen."

Kritiken mot senare års kulturpolitik viner hårt: de verkliga värderingarna i den kubanska kulturen har frekvent degraderats och kulturarbetares arbetsmetoder är ofta korrupta. Kongressens mål är att utstaka den nya kartografin för Kubas kulturliv.

Revolutionens kulturella projekt kan enklast förklaras inte i termer av popularisering, i att göra konst och litteratur enklare och "folklig" likt Stalins socialistiska realism (även om konstformen förekommit även på Kuba), utan snarare att göra litteraturen tillgänglig för folket. Alfabetisering och utbildning blev revolutionens första steg i det kulturella projektet. Distribution av böcker genom tryckerier och bibliotek och möjligheter att närma sig kulturarvet genom högläsning på cigarrfabriker (cigarrmärket Montecristo kommer av att Dumas "Greven av Montecristo" var arbetarnas favoritbok i fabriken där sorten började tillverkas), teateruppsättningar, poesiläsning och utställningar på arbetsplatser och i skolor var led i "kulturaliseringen", utbildandet och befriandet av Kubas folk.

Arbetet för de 400 delegaterna på UNEAC-kongressen i dagarna är att förstå hur kulturen, utöver dunkande Reggaeton, åter kan göras tillgänglig för folket - hur en ny reformprocess kan inledas. Som tidigare antytts på bloggen (bl.a. här) har kubaner en väldigt väl definierad bild av vad som är "kubanskt". Tavlor över "fosterlandets hjältar" finns i alla skolor liksom kartor över nationens symboler såsom flagga, nationalfågel, -träd, -blomma, -sång, o.s.v. Inte minst ett väldefinierat kulturarv finns i form av författare och poeter som José Martí och Nicolas Guillén, målare som Wilfredo Lam, filmskapare som Tomás Gutiérrez Aleas (kanske mest känd för "Fresa y Chocolate" (1993) ) men även t.ex. Kubas nationalballett och den romantiske pianisten och kompositören Ignacio Cervantes. Till detta kommer givetvis all kubansk traditionell musik i form av son, rumba, danzón, cha-cha-chá, mambo, salsa, changüi, (nueva) trova, m.m. Buena Vista Social Club, Carlos Puebla, Benny Moré, Silvio Rodríguez och en i evighet fortsatt lista. När man nu med president Raúl i lokalen talar om en identitetsförlust inom kulturen är man därför seriös med sin kritik.

Betyder detta månne att Cuba libre - det fria Kuba - knakar i fogarna? Men Fidel sa ju...

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, Fidel Castro, kultur, kulturarv, kongress