På min blogg http://cederlof.tumblr.com publicerar jag idag följade Kubarelaterade inlägg:
En halv miljon människor rapporteras ha marscherat genom Havanna igår morse. Bilden ovan avslöjar hur det antagligen såg ut framför monumentet av José Martí på Revolutionsplatsen. Bilden är tagen av yours truly för två år sedan på 1 maj. De kommande tre dagarna är helt avgörande för Kubas framtid, och den första dagen, gårdagen, var häpnadsväckande.
Det kubanska samhället står på två starka ben: PCC - Kubas kommunistiska parti - och FAR - de Revolutionära väpnade styrkorna. Försvaret har ett enormt folkligt stöd. FAR är den institutionaliserade formen av el Ejército rebelde, Revolutionsarmén, det vill säga de arbetare och framför allt bönder som tillsammans med Fidel, Raúl, Ché och Camilo störtade den USA-stödda diktatorn Batista 1959.
Nästan alla kubaner har någon gång i livet varit aktiva i försvaret. Veteraner från de internationella insatserna i till exempel Angola har hög social status. Försvaret har aldrig vänt vapnen mot folket, enligt forskare just därför att detär folket. (I stället ska man passa sig för de grönklädda MININT — Inrikesministeriet.) Försvaret äger dessutom flera företag, speciellt inom den ekonomiska motorn som är turistindustrin. Inte minst var det las Fuerzas armadas revolucionarias som stod emot USA:s invasionsförsök vid Grisbukten 1961, eller som det lite mer geografiskt specifikt heter på Kuba — Playa Girón. Detta var det första tillfället som USA misslyckades militärt i sin bakgård och invasionen vid bukten mitt i det ekologiskt mycket viktiga träsk som har formen av en sko - “Ciénaga de Zapata” - sågs som en seger för självständighet i hela tredje världen.
Dagen före invasionsförsöket skedde något mycket märkligt. USA vägrade vid det laget importera kubanskt socker. Vägrade förädla råolja från de kubanska fyndigheterna som Texaco, Esso och Standard Oil innan nationaliseringen haft pumparna i. Vägrade ge tillbaka det ockuperade området kring Guantánamobukten. Det var den 16 april, i korsningen mellan Gata 14 och 23 i Havanna, nära Columbuskyrkogården, vid en begravningsceremoni för de som dött under en kontrarevolutionär flygattack mot tre flygbaser dagen innan. Fidel Castro talade inför en osande folksamling med gevärspiporna i vädret. Den kubanska revolutionen, ropade den Skäggige, var inte bara den nationella befrielserevolution den dittills varit. Den kubanska revolutionen var en socialistisk revolution — ¡Socialismo o muerte!
Det imperialisterna inte kan förlåta oss är värdigheten, aktningen, den ideologiska fastheten, offerviljan och den revolutionära andan hos det kubanska folket.
Detta är det de inte kan förlåta oss, att vi är där mitt under deras näsor, att vi har gjort en Socialistisk Revolution mitt under näsan på de Förenta Staterna.
Med en militär uppvisning bara värdig en forna sovjetalierad och det enorma folkuppbådet igår morse markerades detta: i år har det gått femtio år sedan “folkets seger” vid Playa Girón och femtio år sedan revolutionen utropades som socialistisk. Denna det kubanska samhällets ena bens manifestation var symboliskt nog också invigningen för det andra benets - Partiets - sjätte kongress.
Kubas kommunistiska parti håller sin första kongress sedan 1997, den kongress som ska hållas vart femte år, förväntades hållas 2009 och den kongress som formellt ska besluta hur Kubas ekonomiska och sociala politik ska utvecklas; inte minst: den kongress som kommer att visa vem som kommer efter bröderna Castro. Fidel sa för en vecka sedan att han i praktiken inte har fungerat som generalsekreterare för Partiet sedan 2006, vilket han formellt fortfarande är. När en ny centralkommitté om 125 personer, en politbyrå om 19 och ett sekretariat om 10 ska väljas under kongressen, kommer Raúl Castro med all sannolikhet att väljas till ny generalsekreterare. Frågan är då: vem kommer att väljas till nummer 2? Vem tar över Raúls stol? Detta är kongressen som officiellt sägs vara det gamla gardets sista kongress.
I sitt 2,5 timmar långa öppningstal till kongressen (han anses inte som någon större talare och fattade sig därför kort i jämförelse med sin bror) fastslog Raúl att man sedan revolutionen har misslyckats med en central sak: att föryngra ledningen. Han lovade därför en “systematisk föryngring” av regeringen.
Kanske allra mest intressant var ändå detta: Under sitt tal föreslog Raúl att man ska införa mandatperioder för politiker och ledande personer om två gånger fem år. Bröderna Castro kommer förstås hinna dö innan det har gått tio år och “drabbas” inte själva av detta demokratiserande steg; ett steg som om det faktiskt införs kommer att göra det kubanska systemet betydligt mer påverkansbart.
Till kongressen har 600 000 reformförslag skickats in från möten på arbetsplatser och i kvarterskommittéer. Politbyrån har föreslagit ett program om 291 punkter som har diskuterats. Av dessa hävdar Raúl Castro att 181 har förändrats efter diskussionerna och att 36 nya har lagts till.
Kongressen kommer formellt att besluta om avskedandet av 1,5 miljoner arbetare från statliga arbeten som Raúl drivit igenom i svallvågorna av hela världens finanskris. 1,5 miljoner människor som förväntas få jobb i avknoppade kooperativ och inom vissa privata sektorer. Vidare kommer troligen ransoneringssystemet som förser kubanerna med tio dagars mat och hygienartiklar varje månad att tas bort av ekonomiska skäl. Och frågan är, vad händer med de dubbla valutorna, peso nacional och peso convertible? Vilken roll får den nya latinamerikanska valutan SUCRE?
Whither Socialism? På tisdag vet vi.
Socialismo o muerte.
Håll utkik här och här på spanska och här och här på engelska för kubavänliga men detaljerade rapporter och framför allt här på engelska för kubafientliga. En videorapport på engelska från första kongressdagen finns här på al-Jazeera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar