Kollektivtraffik

Tack för uppmuntrande kommentarer om att fortsätta skriva! De uppskattas mycket! Det lilla uppehållet som har blivit beror på att jag först inte kunnat komma åt dator i en vecka och sedan har följt upp med en härlig (?) förkylning. Nu kommer inläggen tätare igen hoppas jag!

Vad har hänt under de senaste veckorna i och kring Kuba? Inte så jätte mycket revolutionerande är det tråkiga svaret - utom möjligen en sak: kollektivtraffiken har börjat röra sig på allvar igen!

Specialperiodens kubanska kollektivtraffik har kortfattat präglats av överfulla bussar, oregelbundna avgångar, långa köer och allmän irritation. Tack och lov har man inte behövt betala många centavos för att utsätta sig för transporttrasslet.

I Sverige går det ju betydligen snabbast att åka tåg mellan två städer (markvägen). Säg det högt till en kuban och han eller hon kommer att tappa hakan. Kuba fick visserligen järnväg före Spanien och är ett av få latinamerikanska länder med fungerande järnvägsnät, men om tåget avgår vet man först i den sekund ett lok sätter några vagnar i rullning inne på en station. Buss är sättet att ta sig runt på.

För några år sedan köpte man en flotta blåa bussar för kubaner att åka längre resor i. Priserna är i peso nacional och en Astrobuss avgår allt som oftast, om än ej lika maskinellt som långdisansbussarna Viazul för turister (och kubaner med många CUC som gillar aircondition.) Vanligt är dessutom att åka på lastbilsflak och kanske vanligast av allt är att lifta. Staten tillhandahåller till och med ett sorts liftningsverkamhet med "los Amarillos", gulklädda personer som stoppar bilar för att ta upp passagerare och hålla ordning i liftarleden. Att inte stanna och ta upp en annan kuban är relativt oartigt. Det stora problemet är och har därför varit lokaltraffiken.

I Havanna har "los camelos" - kamelerna - rullat på gatorna de senaste åren. Gigantiska bussvagnar med plats för omkring 300 personer, drivna av lastbilar. Andra bussar, Hecho en URSS (Sovjettillverkade), rullar fyllda till bredden med passagerare som betalar 20 centavos (8 öre) inom centrala staden och 40 centavos utan för Vedado, Centro och Habana Vieja. Bland dessa kan man också hitta ett varierande spektrum av bussar som donerats från t.ex. Kanada och Spanien. De välkända amerikanarna som rullar på Havannas gator är, kanske något mindre välkänt, en form av taxiverksamhet som går på bestämda rutter för 10 pesos flat rate. I näst största staden Santiago är läget ännu värre: i ett för en utomstående näst intill oförståeligt system tar man sig runt med camionetas - ståendes på lastbilsflak i svartfärgade avgasmoln. I Cienfuegos är häst och vagn vanligt transportmedel och i t.ex. Baracoa och Bayamo cykeltaxi. För den som har tröttnat på att stå i kö finns självklart ett brett utbud av taxibilar i varierande prisklass.

De glädjande nyheterna är att man nu importerat tusentals bussar från Kina vilket redan tycks ha förbättrat busstraffiken. "Saker håller på att förändras. Nu kan jag säga vad jag tycker på jobbet och kommer hem på bara en halvtimme", säger Miguel, 28. Under 2007 har man importerat 5 348 bussar för omkring $370 miljoner och allt fler kommer i år. Anledningen till att det är möjligt är att man kan köpa olja från Venezuela. Tummen upp för nya bussar alltså!

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, kollektivtraffik, Kina, reformer