Raúls reformer: en sammanfattning

Den senaste månaden, sedan Raúl Castros officiella maktövertagande på Kuba den 24/2, har det blivit många inlägg och varit mycket tal om reformeringen av det kubanska samhället. Förändringar då man får mer leder ofta till exponentiellt ökande förhoppningar om att få ännu mer, ibland till den nivå att hela samhället kommer i gungning. Att ge lillfingret som det så fint heter.

På Kuba är reformtakten hög, ändå finns inga tecken, varken i kubansk eller exilkubansk media, på folklig resning. Men hur kan detta komma sig?

Ett skäl kan vara att människor helt enkelt stödjer sin regering, ledarförskjutningen har skett långsamt, människor förstår vad som händer och specialperiodens hårda år ger nu frukt då levnadsförhållandena kan förbättras ytterligare. Vissa restriktioner som varit nödvändiga för att komma ur den havsdjupa ekonomiska krisen behövs inte längre. BNP stiger och statens kapitalsparande, nödvändigt för tillväxt, är nu på en sådan nivå att de socialistiskt prissatta inkomsterna kan stiga generellt. Ett internationellt hårt åtsatt utvecklingsland kan skörda framgångar utan ökade klasskillnader. Det är den vänligt sinnades förklaring.

Ett annat skäl kan vara att det dubbla valutasystemet fortfarande delar upp det ekonomiska livet i parallella system. Att man får köpa en elslukande dator innebär inte nödvändigtvis att man har råd att köpa den. Valfriheten ökar men regeringen kan ännu hålla styr på konsumptionen genom penningpolitikens utformande. Det är måhända den konspiratoriskes förklaring.

Kanske kan man tänka sig att människor inte vågar kräva mer av rädsla för säkerhetstjänsten. Inrikesministeriet MININT och CDR:erna håller ett vakande storebrorsöga över alla på ön. Nej, knappast en trolig förklaring i mina öron. Någon skräck för statlig övervakning hör inte hemma i de kubaners vardag som jag har träffat även mellan fyra slutna väggar. Närvaron finns där och ordningsmakten kan vara påstridig, men någon rädsla kan man inte tala om. Att en säkerhetstjänst hindrat uppror har dessutom inte mycket historisk substans. Burmas järnhårda styre har inte hindrat protester precis som veckans händelser i Tibet. Ungernrevolten 1956 och protesterna i Rumänien 1989 tyder på detta precis som folkupproret i DDR 1953. Kubansk militär har aldrig öppnat eld mot en folksamling och allt fler på toppositioner i Kuba uppmanar till öppnare debatt om landets brister.

En fjärde, den här gången positivt klingande, orsak kan vara att kubaner har en mental uppfattning av att förbättringar kommer successivt och en medvetenhet om Kubas plats i världen: ett u-land med bristande nationell demokrati, men ett u-land som är tryggt att leva i jämfört med andra länder i den s.k. tredje värden. Utblidning leder till medvetenhet om sin situation och är en stats bästa, eller sämsta, sätt att skapa stabilitet.

Hur det egentligen står till kan vi bara spekulera i och det vore dumdristigt att bara identifiera en orsak.

Nedan kommer en sammanfattning av de reformer som hittills drivits igenom, talats om att genomföras och slutligen de som fortfarande väntar på sin verkliga adressering.

• Sedan i förrgår får kubaner ta in på alla hotell i hela landet, även de som tidigare varit förbehållna turister. Betalning i CUC och ett id-kort är allt som behövs.
• Kubaner får hyra bilar på alla uthyrningsställen i landet
• Sedan i fredags kan och får vem som helst köpa en mobiltelefon
• Under specialperioden allt för elförbrukande produkter som mikrovågsugnar, dvd-spelare, datorer och AC-maskiner, m.m. kan nu köpas fritt i CUC-butiker
• Receptbelagd medicin kan hämtas ut på vilket apotek som helst, i stället för det speciella som tidigare förutbestämts av staten (för att tillgodo se tillgången av mediciner åt alla)
• Kollektivtraffiken har avsevärt förbättrats med inköp av tusentals nya bussar
  

• Jordbrukssektorn ska decentraliseras och effektiviseras. Staten äger idag 90% av all mark varav nästan hälften ligger i träda.
• Kritik av samhället uppmuntras från regeringen och Granmas och Juventud Rebeldes journalister uppmanas skriva mer kritiska artiklar. Fredagsupplagan av Granma har dubblats i storlek och har publicerat medborgares kritik av sina levnadsvillkor. Även Juventud Rebelde har publicerat kritik av statlig ineffektivitet, korruption, brottslighet, arbetslöshet och kritiserat distributionen av tandvård.
• En omstrukturering av statsapparaten har anonserats av Ricardo Alarcón

• En revalvering av peson och ett eventuellt avskaffande av en av de två valutorna har påtalats men ännu har inget skett
• Förbättrade resevillkor hoppas många på - d.v.s. att få åka in och ut ur landet utan statens tillåtelse, vilket idag förhindrar t.ex. turism
• Tillgång till hela internet och inte bara det intranät som idag erbjuds med viss censur kan eventuellt komma till stånd

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, kommunism, socialism, revolution, uppror