North American Congress on Latin America (NACLA) publicerar i dagarna Aviva Chomskys skarpa analys av USA:s mediarapportering om Fidels avgång. NACLA är en av de mest välrenomerade organisationerna som oberoende granskar relationerna mellan USA och Latinamerika. Det är inte minst en slående likhet som synliggörs när man jämför amerikansk mediabevakning med svensk. Rapporten är ett måste att läsa om man vill förstå sig på USA-Kuba relationen från USA:s perspektiv.
Chomsky skriver bl.a.:
"Reports on Castro’s resignation almost universally claim that Fidel’s brother Raúl contrasts with Fidel because he is “pragmatic.” Leaving Fidel’s record undiscussed, they give the impression that Fidel was decidedly not pragmatic, but rather dogmatic and irrational. [...]Läs hela här!
By insisting that Raúl represents “change” and emphasizing his stance in favor of government accountability, foreign investment, economic opening, private enterprise, markets, shrinking the military, and engaging with the United States, the authors imply that Fidel opposed all of these things.
In fact, Cuba under Fidel took action in all of these areas, and has been characterized far more by change than by rigidity. [...]
[T]here is one topic that simply can’t be mentioned in the news: U.S. aggression against Cuba. Since 1959, the United States has engaged in covert activities, supplied and trained paramilitary and terrorist organizations, and engaged in direct invasions, in its campaign to promote its political-economic-ideological agenda in Cuba, as well as in many of its neighbors, including the Dominican Republic, Haiti, Grenada, Panama, Nicaragua, El Salvador, Guatemala, Chile, Brazil, Colombia, and Venezuela. But U.S. overt and covert war against Cuba is only mentioned in one context: When Fidel Castro displays his “anti-Americanism” by being so uncouth as to ignore the taboo against mentioning it. [...]
All in all, U.S. media coverage of Fidel’s retirement lives up to its dismal record of false dichotomies, omissions, and innuendo. Journalists use these techniques to remind the public that capitalism brings prosperity, communism brings poverty, the United States always does good, and anybody who claims otherwise (no matter what the evidence) is anti-American and unpragmatic. If the media actually investigated the record of U.S. aggression against Cuba, it could make a convincing argument for the very last of these points: Challenging the superpower has brought grave consequences to Cuba, so perhaps it indeed was not a “pragmatic” road to follow."
Jämför med t.ex. SvD 19/2 2008:
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, Fidel Castro, media, USA, Chomsky"Vad får hans avgång för konsekvenser för Kuba?
– Det är egentligen väldigt svårt att säga. Men med Raul som president öppnar sig möjligheten för reformer. Raul ses som mer pragmatisk än Fidel, speciellt när det gäller ekonomiska reformer."
4 kommentarer:
"Leaving Fidel’s record undiscussed, they give the impression that Fidel was decidedly not pragmatic, but rather dogmatic and irrational. [...]"
Ska man tolka det som att hans kritik mot amerikansk media går ut på att de inte exemplifierar alla de misslyckade projekt som Fidel ligger bakom? Dräneringen av Cienaga Zapata, planteringen ac Café Caturre i el Cordón de la Habana, 10-miljoner-ton-skörden, export av mejeriprodukter till Holland för att nämna några. Det är väl tack vare Raúls organisatoriska förmåga som Kuba kunde kriga framgångsrikt i Angola t ex, och sedermera kunnat bygga upp lyxturism för rika turister? Gaviota, Cubanacán osv är väl alla företag som drivs av militären med Raúls gamla kompisar som chefer?
Förstår du vad Chomsky menar? Är det att Fidel inte var dogmatisk och irrationell eller att han var det, men att media är dåliga på att rapportera om det?
Chomsky menar att när man kallar Raúl för pragmatiker och en man som kan komma med förändringar i jämförelse med Fidel så förutsätter man indirekt att Fidel inte var pragmatisk och stog för förändingar.
Kuba har efter revolutionen minst sagt haft en krokig samhällsutveckling, precis som hon skriver, och har tillsammans med reformerna under specialperioden post-1990 skett under Fidels ledarskap och inte Raúls. Gaviota och Cubanacáns verksamhet och även den stora del av jordbruket som nu drivs av FAR (militären) har visserligen Raúl ansvarat för, men så vitt jag vet råder det få tvivel i debatten om vem den ytterst ansvarige för besluten varit.
De misslyckade projekten som du skriver om kan väl vara ett möjligt tecken på pragmatism, precis som saker som har fungerat bra som t.ex. alfabetiseringskampanjerna, utbyggnaden av sjukvården och energirevolutionen under specialperioden. Att överhuvudtaget ha ett land intakt med positiv ekonomisk utveckling och för tredje världen märkligt höga sociala nivåer efter 50 år av ekonomisk krigsföring, otaliga mordförsök på statschefen och invasionsförsök tycker i alla fall jag i viss mån tyder på ett pragmatiskt snarare än dogmatiskt ledarskap och en dynamisk politik.
Jo det är klart att Fidels ledarskap inneburit stora förändringar. Att gå från I-land till U-land på bara 50 år är väl inte fy skam, tack vara en väl genomförd ekonomisk krigföring. Första spiken i kistan för Kubas ekonomi torde väl ha varit redan 1959 när man utnämnde Che Guevara till chef för riksbanken. Denne man som så djupt hatade allt vad pengar hette, och så gör man honom till riksbankschef! Revolutionens fiender måste ha gnuggat händerna av förtjusning.
Var det den pragmatiske Raúl som låg bakom detta eller den "dogmatiske och irrationelle" Fidel, tror du? Eller hade CIA ett finger med i spelet?
/johan
Du dumförklarar dig själv och dina argument rätt bra.
Jag vet inte vad du lägger in i begreppet I-land. Att Kuba var ett industrialiserat land under 1950-talet skulle nog inte ens Batista hålla med om. Vart du hittar andra faktorer för mänsklig utveckling i Machado- och Batista-Kuba som politisk frihet, hög läs- och skrivkunnighet, möjligheter till långa friska liv, jämställdhet och att kunna leva det liv man önskar i sitt samhälle är ett mysterium.
Med det inte sagt att dagens kubaner ånjuter politisk frihet, men å andra sidan hävdar jag inte att det är något annat än ett u-land.
Skicka en kommentar