El Plan Bush på Sverigebesök

El Plan Bush har kommit till Sverige för att konspirera. Den, på mer formellt språk kallade Commission for Assistance to a Free Cuba, är en i raden av försök till att "skicka ett viktigt meddelande till Kubas folk, den nuvarande diktaturen och våra vänner och demokratiskt allierade: efter 46 år av grym diktatur är tiden inne för förändringar på Kuba." Kommissionen är ett av medlen för att sätta Helms-Burtonlagen, d.v.s. the Cuban Liberty and Solidarity Act från 1996, och Torricellilagen, formellt känd som the Cuban Democracy Act från 1992, (tidigare skrivna om här) och leds av Condoleezza Rice. Målet är kortfattat att få till ett regimbyte i Havanna med en ny ledning under USA:s översyn och att öppna ekonomin. Svensk-kubanska föreningen kallar det "handfasta åtgärder i oförblommerat nykolonial anda" och "fräck och brutal stormaktsarrogans" medan det för svenska liberaler, kristdemokrater och exilkubaner handlar om "demokratimission". En måhända motsägelsefull sanning kan vara att det handlar om just både ock.

Det är egentligen helt oväsentligt att lyfta på ögonbrynet och höja rösten i det att liberalerna ser det hela som en demokratimission, inte därför att det nödvändigtvis är vad Bush-planen innebär utan eftersom Kuba inte passar in i mallen i den liberala diskursen. Statsvetenskapen, inte minst i Uppsala, lär ut en färdigpackad modell för vad som är demokrati, i sig ett elitprojekt som handlar om att vinna röster i konkurrens om väljarkåren. Demokrati är Robert Dahls definition som vetenskapligt och positivistiskt kan prövas - och där Kuba därmed inte passar in. Receptet är givet: att byta ut den revolutionära ledningen mot en som passar definitionen. Kommissionens mål är därför i sig en sanning för demokrati.

Men Svensk-kubanska då, de orakade kommunistälskarna som tror att vi fortfarande lever under kolonialtiden? Ja de har en sanning även de - en sanning som inte ryms inom den positiva vetenskapens diskurser utan snarare hemfaller på historiska samband. USA:s intresse för Kuba är lika gammalt som USA självt. Thomas Jefferson, vicepresident under John Adams (USA:s andra president) och Adams efterträdare, var den förste som talade om Kubas sockerrikedomar och många slavar. När man stöttade spanska Amerikas självständighet kämpade man hårt för att Kuba skulle förbli koloniserat för att senare tillsammans med Puerto Rico kunna bli USA:s protektorat. Värsta tänkbara scenariot skulle vara demokrati på Kuba då det för alltid skulle vara omöjligt att kontrollera landet. Man gjorde därför allt i sin makt för att förhindra slavuppror som på Haiti och arbetade aktivt för att spanjorerna skulle hålla hårt på Kuba. När 1800-talet sedan led mot sitt slut och kubanerna själva (Martí, Maceo, Gómez, m.fl.) ledde självständighetskrig mot spanska kronan lyckades amerikanerna nästla sig in i fighten med startpunkt kring sprängningen av krigsskeppet Maine i Havannas hamn.

Den kubanska självständigheten under USA:s inflytande beskriver sig bäst i namn som Gerardo Machado, Fulgencio Batista, the Platt Amendment (vilket gjorde att USA fick intervenera på Kuba när de fann lämpligt och är orsaken till att Guantánamo Bay idag är amerikanskt territorium), o.s.v. Man ska dessutom komma ihåg att Fidel inte utropade sig kommunist förens 1961, då CIA redan försökt lönnmörda honom, man hade slutat importera socker och revolutionen hade överlevt kontrarevolutionära attacker. Det var dessutom samma år som USA försökte invadera Kuba vid Grisbukten. Stömmen vita företagsägare till Miami som left livet i Batistas Havanna under alkoholförbudet i USA var dessutom strid och kom bilda lobbystarkt exilsamhälle i USA främst för sina ekonomiska intressen. Uteslutningen av Kuba ur OAS och blockaden måste även ses som en forstättning på försöken att få tillgång till Kuba - i alla fall att göra livet surt för det nu hemskt nog självständiga Kuba.

I ljuset av detta har "demokratiseringsmissionen" även ett annat budskap: en regering i Havanna under USA:s överseende innebär även att ekonomiska intressen kan fyllas. Se hur det gått för Puerto Rico. Man måste därför i sanningens namn säga att det är en aning blåögt att bortse från det historiska perspektivet när man talar om kubansk demokrati (så till vida man själv inte egentligen har andra intressen).

Den 14 april kom så el Plan Bush till Sverige i form av kommissionens "övergångskoordinator" Caleb McCarry, utsedd av George W Bush. Dels träffade han representanter på UD och dels nyliberala SILC:s generalsekreterare, den framträdande exilkubanen Mae Liz Orrego Rodríguez, representanter från kristdemokratiska KIC, USAID och nyliberala tankesmedjan Freedom House, m.fl. Alla representanter för "demokratiseringsmissionen", m.a.o. Och syftet? Att få EU att fortsätta sanktionera Kubas exportsektor, för att göra blockaden mer slagkraftig.

Demokratiska eller ekonomiska intressen?

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Cuba, Castro, Caleb McCarry, nyliberalism, blockad, demokrati, George W Bush, USA