Stöd till kinesiskt OS 2008

Nyheterna kommer om att OS-fackelstaffeten utsätts för protester i London och Paris som en symbol för Kinas våld i Tibet. Precis som andra länders olympiska kommittéer, inte minst SOK i Sverige, går Kubas olympiska kommitté COC till försvar för sommarspelen i Peking. Man citerar IOK:s ordförande Jacques Rogge i att genom att ha givit Kina ansvaret för spelen har man givit olympiaden till en femtedel av mänskligheten. Kommitténs ord är främst till stöd för Olympiadens idé om försoning och att sporten går över politiska skiljelinjer.

Mer politiskt klingande ord (det är visserligen ett högst politiskt ställningstagande att sport är apolitiskt) kommer i stället i Granma där Kubas olympiske mästarinna i spjut från Moskvaspelen 1980 tar parti för Kinas rätt till att arrangörskapet. Spelen används av opportunister att svartmåla Kina vilket är fel mot ett land som har visat på stora ekonomiska och sociala framsteg säger hon. "Det är oförmögenheten framför nödvändigheten att acceptera landets utveckling, som annars skulle bevisas under spelens gång". Tibet existerar m.a.o. inte i diskussionen.

Fidel Castro uttalar sig dessutom i frågan i en av sina nyliga Reflexiones. "Den samordnade kampanjen mot Kina är som en trumpetstöt ljudandes till halshuggning för att förstöra landets och folkets förtjänade framgång för spelen."

De idel positiva orden, uteslutandet av Tibet och försvarandet av spelen i Kina har inte minst en ekonomisk förklaring. Kina är efter Venezuela Kubas främste handelspartner: 2005 handlande man med varandra för US$777 miljoner. Bussimporten till Kuba har tidigare nämnts men även många kylskåp har åkt från Kina till Kuba. Kubas stora nickelindustri är till 49% ägd av kineser (de övriga 51% av kubanska staten) och man samarbetar dessutom militärt vid Bejucal utanför Havanna. Ekonomin snarare än en gemensam politisk agenda är viktig att framhålla.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Fidel Castro, Kina, OS, protester, Tibet

Kuba förblir

"Revolutionen har bara en överbefälhavare, Fidel är Fidel"

Problem med valutorna, frågan om huruvida man ska få resa utomlands och ett transportsystem i kris är några av de viktiga och svåra saker som Kubas nya president Raúl Castro Ruz har att ta ställning till. Att nödvändiga reformer finns att utfärda är det inget snack om, men samtidigt har den kubanska statsapparaten på ett oerhört skickligt sätt lyckats skapa en övergång från revolutionens 49 år med Fidel på toppen till revolutionens framtid utan honom. Ett väl skisserat pussel börjar få sina sista bitar på plats.

Fidels abdikation tog världen med storm. El comandante-en-jefe har blivit compañero Fidel och presidentstolen bär nu även officiellt en annan man. Trots de stora rubrikerna är Fidels ord fortfarande kvar i det kubanska politiska livet: Ledaren för PCC - Kubas kommunistparti - heter nämligen fortfarande Fidel Castro. I motsats till partierna i våra liberala demokratier har kommunistpartiet på Kuba inget med valen att göra. Man kan inte rösta på det och det får inte nominera några kandidater enligt konstitutionen. Partiets roll är i stället att vara en ideologisk vägledare för nationen. Med sina ord i partiorganet Granma kommer därför Kubas ideologiske ledare även fortsättningsvis att ha sitt finger med i spelet.

Raúl Castro ses av många som mer pragmatisk än sin storebror och han har bl.a. under sitt dryga år som t.f. president öppnat upp ekonomin för privata initiativ i liten skala. Samtidigt har 76 åringen ett rykte om sig som hänsynslös och våldsbenägen. Cyniskt sett en passande man som ledare för armén under de flesta av de gångna åren med andra ord. Ursprunget till omdömet är bl.a. den massavrättning av omkring 70 Batistamän som Raúl beordrade i Santiago de Cuba alldeles efter att revolutionärerna intagit staden.

Någon transitionsprocess i den politiska strukturen blir inte synlig med Raúl vid rodret. Den nye presidenten sa i sitt tal till Nationalförsamlingen idag att han kommer fortsätta "befästandet av revolutionen i en stund som fordras vara dialektisk och kreativ, som kamrat Fidel har förberett oss på." Den fortsatta stabiliteten i ledarskapet signaleras dessutom främst av den allra mest intressanta pusselbiten som lagts på plats under dagen. På pusselbiten är José Ramón Machado, 77, som utsetts till första vicepresident. Många har trott att Carlos Lage skulle kunnat få posten, men generationsskiftet har uteblivit så här långt. Machado var med Fidel och Raúl i Sierra Maestra under revolutionskriget och är sedan länge medlem i politbyråns sekretariat. Den höga partiposten har givit honom mycket makt över den ideologiska utformningen och han är mycket känd på Kuba. Utomlands är det däremot knappt någon som vet vem han är. Med Machado som Raúls högra hand blir slutsatsen alltså att även det verkställande ledarskapets bana är fast rotad på väl beprövade vägar.

Övergången har sammantaget alltså skett genom att Raúl under mer än ett år varit den faktiska presidenten - för kubanerna är dagens resultat därför inget konstigt. Fidel kommer till sin död fortfarande att vara Kubas främste kämpe i Idéernas krig mot imperialismen och ett stabilt politiskt läge kan fortsätta med Raúl och Machado tillsammans med Ricardo Alarcón i Nationalförsamlingen. Carlos Lage och Felipe Pérez Roque kommer även fortsättningsvis att ha viktiga roller i regeringen som ger dem en naturlig ingång till topposten kanske om fem år, vid nästa val. Av medlemmarna i Statsrådet som utgör den lagstiftande makten när Nationalförsamlingen inte är i session är dock nästan 42% nyinvalda.

Läs om valet hos AFP, Al Jazeera, Granma och TeleSUR.

Läs även andra bloggares åsikter om Raul Castro, Fidel Castro, Castro, Kuba, Machado

Tredje världen ger sin bild

Hugo Chávez, Venezuela:

"Det kubanska folket har visat för världen, och framför allt för Imperiet, att den kubanska revolutionen inte bara hänger på en person, inte beror på ett tillstånd eller en omständighet, utan att det är en revolution som har gjorts och skapats i Kubas inre, av dess historia, på dess mark, i dess folks inre."

Luiz Inacio Lula da Silva, Brasilien:

"Legenden fortsätter [eftersom Fidel är] den enda levande myten i mänsklighetens historia. Jag tror att han skapade denna med stor kompetens, mycket karisma och stor beslutsamhet."

Manuel Zelaya, Honduras:

"Det finns många exempel [på hjälpen från Kuba till Honduras, som t.ex.] studenterna som tog sina läkarexamina på Kuba och dessutom de kubanska lärare och läkare som hjälpt oss här när det har krisat vilket vi är tacksamma för."

Evo Morales, Bolivia:

"Med säkerhet kommer vi att förnimma en anti-imeprialistisk revolutionär ledare, en ledare som över allt kämpade för sitt folk och för världens folk, från stunden han ber Kubas Nationalförsamling att inte välja honom på nytt är det för att det är mest demokratiskt."

Nicaraguas regering, genom utrikesminister Samuel Santos:

"[Fidel] har varit en gigant och drar sig tillbaka som en gigant. Denna man har varit och är en av de största personligheterna i mänsklighetens historia."

Rösterna kommer idag från världen i syd om Fidel Castros abdikation och bör ställas i relation till kommernarerna som under gårdagen duggade tätt från våra medier i den rika världen. Castros roll är naturligtvis mycket annorlunda för människor och politiska kollegor inte minst på USA:s traditionella bakgård i Latinamerika.

"Fidel kommer alltid att vara i spetsen för kampen. Människor som Fidel kan aldrig dras tillbaka."
(Se hela Hugo Chávez uttalande här.)

I ett annat område som styrs av kommunister (demokratiskt valda), nämligen Västbengalen i Indien med Calcutta som största stad, jämförs Fidel i den största tidningen The Telegraph idag med andra stora ledare. Castro har tagit en annan väg än Mao, Stalin och Bresjnev sägs det; han har tagit vägen som Jyoti Basu, E.M.S. Namboodiripad och P. Sundarayya - alla ledare i Indiska kommunistpartiet CPI - vandrat. De har klivit ned från makten innan det har skett på dödsbädden. "Basu är fortfarande CPI(m):s vise man att fråga om råd i både stora och små frågor. Castro kommer också att ses som mannen som stog upp mot Uncle Sam och fortfarande gör det - oavsätt sjukhussängen." Fördjupa dig i det fascinerande perspektivet här. Distansera sig från Stalin -- Ställa sig brevid Fidel.

Läs även andra bloggares åsikter om Fidel Castro, Fidel, Castro, Kuba, ALBA, Chavez, kommunism, Latinamerika

En sammanfattning

Dagens rabalder om Fidel Castro och Kuba har innehållit allt och inget. Vägen fram till hur man egentligen ska tolka den skäggige revolutionärens avgång har tagit många vändningar men slutat ganska sansat ungefär där den borde i kvällens nyhetssändningar. En liten sammanfattning av några av dagens röster...

• Den mest sakliga rapporteringen i Sverige får tillskrivas Ekots korre i Chile, Lars Palmgren, vars historia lämpligen hörs här.
  
  
• En god visuell framställning av Fidel i världen för femtio år sen och idag ges i ett Rapportinslag här. Klart sevärt!
  
  
• En blandad skara åsikter från USA:s president till en kubansk arbetare kan läsas på Al Jazeera här.
  
  
• Det mest ideologist förblindade uttalandet kommer från Muf och Niklas Wykman som på beprövat manér för debatt med uppgifter från sin egenskrivna faktabok. Läses här.
  
  
• Sötast är Kommunistpartiets Anders Carlsson i radio här. Ok, han tävlar kanske med Wykman om föregående post.
  
  
• Den mest välkända (kanske för att den är bland den enda) organiserade oppositionen på Kuba, Damas de Blanco, som har sina makar i fängelse, berättar om läget i Havanna under dagen här.
  
  
• Den mest odogmatiska rapporteringen från högern finns i en intervju med dissidenten Oswaldo Paya på DN.se här.

Vad som har kommit i skymundan under dagen är en bild av dagens händelser som går på tvärs med allt som är PK att hävda och det som våra borgerliga media vill förklara för oss. Kanske känner vi oss hotade av det. Ändå är det en bild som oerhört många boende på Kuba troligen skulle ställa upp på. En invånare i Havanna ger i kvällens Rapport uttryck för sitt förhållande till Fidel:

"El comandante nos ha dado todo. Ha hecho todo por esta revolución y por nosotros cubanos. Ya, desgraciadamente, llegó la hora de que él se retire de tanta lucha de ocuparse del mundo entero."

"Överbefälhavaren har givit oss allt. Han har gjort allt för revolutionen och för oss kubaner. Nu är det tyvärr dags för honom att dra sig tillbaka från kampen för hela världens bästa."

Ali Esbati länkar till en artikel han skrev när det för ett drygt år sedan spekulerades om att Fidel var död. Den är minst lika aktuell idag. Fidel citeras i Havanna 1962:

"På anklagelsen att Kuba vill exportera sin revolution, svarar vi: revolutioner exporteras inte, de görs av folket. Vad Kuba kan ge till folken, och redan har gett, är sitt exempel. Och vad lär den kubanska revolutionen? Att revolution är möjlig."

Lägg ihop den kubanska kvinnans ord med dessa. Konstigt att borgerligheten darrar på manchetten?

Läs även andra bloggares åsikter om Fidel Castro, Fidel, Castro, Kuba

No man is an island

En sökning på Kuba eller Fidel på t.ex. Bloggportalen.se visar mångas lycka med att Fidel stiger åt sidan. För att återknyta till föregående inlägg har väl den gamla devisen "No man is an island" aldrig passat så bra.

¡Adiós Comandante! - Fidel avgår

Fidel Castro, 81, har meddelat i sin sista Reflexiones del Comandante-en-Jefespalt i Granma att han inte ställer upp till omval som president och överbefälhavare igen. Revolutionens 50:de år blir därmed det sista med sin främsta företrädare som ledare. Fidel skriver att det är hälsan som inte tillåter honom att fortsätta vid sin post. Men det är inte helt tack och farväl: fortfarande kommer den högst stående soldaten i idéernas krig mot imperialismen att delge sina tankar, nu under titeln Reflexiones del compañero Fidel. Läs hela Fidels meddelande i Granma (översatt till engelska) här.

Överaskningsmomentet är väl en aning spolierat med att Fidel inte ställer upp till omval, ändå är det med största sannorlikhet oerhört chockerande att så verkligen är fallet för de flesta kubaner. Majoriteten av medborgarna på Kuba har aldrig levt under någon annan ledare. CNN:s korrespondent verkar i alla fall helt ha tappat hakan över beskedet - en aning märkligt efter den senaste tidens diskussioner.

Raúl Castro utses troligen till president officiellt på söndag men frågan är hur länge han i så fall kommer att vara nr 1. Läs Pablo Bachelets spekulationer över successionsordningen i Miami Herald.

Kommer det formella ledarbytet att leda till några förändringar? George W Bush säger sig redo att hjälpa kubanerna "realise the 'blessings of liberty'". Om det är frihet från blockaden eller irakisk chockterapeutisk frihet han menar återstår väl att se. Vissa säger att Raúl är reformvänlig och att kubaner märkt av detta redan, andra säger att han är lika stålhård som på 60-talet. Blir det Pérez Roque som tar över fortsätter tåget i gamla spår, om det blir Carlos Lage så kanske vi kan se en uppmjukning. Hypoteserna flyger kaotiskt runt i etern.

Bloggaren RonnyBGoode undrar vad tomrummet ska fyllas med i det vakuum som Fidel lämnar efter sig. Sanningen drar väl snarast åt det hållet att det inte finns mycket till tomrum. Det kubanska socialistiska systemet står inte i gungning bara för att Fidel inte är kvar - ekonomin är starkare än på 15-20 år och vurmandet kring nationaliteten och fosterlandet är otroligt sarkt bland befolkningen. Till gatunamnen Martí, Maceo, Gómez, Calixto García, Frank País och Cienfuegos som återfinns i nästan varje stad kommer även Fidel att tillkomma; byster kommer att resas; han kommer en vacker dag med på tavlan över "Fosterlandets hjältar". I dagligpolitiken har Fidels stol redan fyllts och som folklig och nationell symbol finns han fortfarande kvar och kan bara växa i form av sin myt.

Nej, kommentarerna efter beskedet är generellt ganska intetsägande. Det mest sakliga kommer från Sveriges ambassadör i Havanna, Christian Elm, som inflikar att Fidel fortfarande inte har sagt sig avgå som t.ex. generalsekreterare för kommunistpartiet. Läs här.

Läs även andra bloggares åsikter om Fidel Castro, Fidel, Raul Castro, Castro, Kuba, nationalism, Felipe Perez Roque, Carlos Lage