Dan Rather Report om Kuba

Det gamla nyhetsankaret från CBS 60 Minutes, Dan Rather, i USA studtals kritiserad för att vara liberal (?), driver nu ett repotageprogram i eget namn på kabelkanalen HDNet. I slutet av mars gjorde Rather ett mycket bra repotage om Kuba med USA:s blockad som genomgående tema. Ett tack till El Manisero som publicerat programmet på sin blogg.

Programmet, omkring 50 minuter långt, är mycket sevärt för att få en, visserligen tillrättalagd, bild av Kubas situation anno 2008 med specialperiodens konsekvenser i förgrunden. Huvudteman är det kubanska jordbruket, blockaden och även den nyligen upptäckta oljereserven på kubanskt territorium - kanske allt för nära USA:s kust för att hålla embargot vid liv inne på sitt sjätte decennium.

Programmet tar klart ställning mot blockaden men ger framför allt en i min mening representativ bild av dels hur landskap, människor, hus och gator ser ut på Kuba (i stark kontrast till många av de skräckbilder som publiceras av den svenska högern) och dels vilka som faktiskt utgör den grupp militanta exilkubaner som huserar i Miami och har monopoliserat amerikansk Kubapolitik.

Tre intressanta frågor att hålla i sinnet när man ser programmet kan vara:

• Hur framställs Kubas jordbruk och i relation till vad? Är det jämförelser med länder på liknande ekonomisk utvecklingsnivå som Kuba eller hur ser måttstocken ut?
  
  
• Vad har den kubanske bonden för inställning till sitt arbete och liv? (Hans tankar är efter min erfarenhet väl representativa för de åsiker man stöter på hos gemene man)
  
  
• Hur ska man komma ur den kris för jordbruket som beskrivs? Är det en västerländskt influerad strategi eller finns det några alternativa lösningar? Bör det isf finnas någon alternativ lösning?
  

Fram med popcornskålen:



Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, exilkubaner, bioteknologi, forskning, jordbruk, Miami, olja

Raúls reformer: en sammanfattning

Den senaste månaden, sedan Raúl Castros officiella maktövertagande på Kuba den 24/2, har det blivit många inlägg och varit mycket tal om reformeringen av det kubanska samhället. Förändringar då man får mer leder ofta till exponentiellt ökande förhoppningar om att få ännu mer, ibland till den nivå att hela samhället kommer i gungning. Att ge lillfingret som det så fint heter.

På Kuba är reformtakten hög, ändå finns inga tecken, varken i kubansk eller exilkubansk media, på folklig resning. Men hur kan detta komma sig?

Ett skäl kan vara att människor helt enkelt stödjer sin regering, ledarförskjutningen har skett långsamt, människor förstår vad som händer och specialperiodens hårda år ger nu frukt då levnadsförhållandena kan förbättras ytterligare. Vissa restriktioner som varit nödvändiga för att komma ur den havsdjupa ekonomiska krisen behövs inte längre. BNP stiger och statens kapitalsparande, nödvändigt för tillväxt, är nu på en sådan nivå att de socialistiskt prissatta inkomsterna kan stiga generellt. Ett internationellt hårt åtsatt utvecklingsland kan skörda framgångar utan ökade klasskillnader. Det är den vänligt sinnades förklaring.

Ett annat skäl kan vara att det dubbla valutasystemet fortfarande delar upp det ekonomiska livet i parallella system. Att man får köpa en elslukande dator innebär inte nödvändigtvis att man har råd att köpa den. Valfriheten ökar men regeringen kan ännu hålla styr på konsumptionen genom penningpolitikens utformande. Det är måhända den konspiratoriskes förklaring.

Kanske kan man tänka sig att människor inte vågar kräva mer av rädsla för säkerhetstjänsten. Inrikesministeriet MININT och CDR:erna håller ett vakande storebrorsöga över alla på ön. Nej, knappast en trolig förklaring i mina öron. Någon skräck för statlig övervakning hör inte hemma i de kubaners vardag som jag har träffat även mellan fyra slutna väggar. Närvaron finns där och ordningsmakten kan vara påstridig, men någon rädsla kan man inte tala om. Att en säkerhetstjänst hindrat uppror har dessutom inte mycket historisk substans. Burmas järnhårda styre har inte hindrat protester precis som veckans händelser i Tibet. Ungernrevolten 1956 och protesterna i Rumänien 1989 tyder på detta precis som folkupproret i DDR 1953. Kubansk militär har aldrig öppnat eld mot en folksamling och allt fler på toppositioner i Kuba uppmanar till öppnare debatt om landets brister.

En fjärde, den här gången positivt klingande, orsak kan vara att kubaner har en mental uppfattning av att förbättringar kommer successivt och en medvetenhet om Kubas plats i världen: ett u-land med bristande nationell demokrati, men ett u-land som är tryggt att leva i jämfört med andra länder i den s.k. tredje värden. Utblidning leder till medvetenhet om sin situation och är en stats bästa, eller sämsta, sätt att skapa stabilitet.

Hur det egentligen står till kan vi bara spekulera i och det vore dumdristigt att bara identifiera en orsak.

Nedan kommer en sammanfattning av de reformer som hittills drivits igenom, talats om att genomföras och slutligen de som fortfarande väntar på sin verkliga adressering.

• Sedan i förrgår får kubaner ta in på alla hotell i hela landet, även de som tidigare varit förbehållna turister. Betalning i CUC och ett id-kort är allt som behövs.
• Kubaner får hyra bilar på alla uthyrningsställen i landet
• Sedan i fredags kan och får vem som helst köpa en mobiltelefon
• Under specialperioden allt för elförbrukande produkter som mikrovågsugnar, dvd-spelare, datorer och AC-maskiner, m.m. kan nu köpas fritt i CUC-butiker
• Receptbelagd medicin kan hämtas ut på vilket apotek som helst, i stället för det speciella som tidigare förutbestämts av staten (för att tillgodo se tillgången av mediciner åt alla)
• Kollektivtraffiken har avsevärt förbättrats med inköp av tusentals nya bussar
  

• Jordbrukssektorn ska decentraliseras och effektiviseras. Staten äger idag 90% av all mark varav nästan hälften ligger i träda.
• Kritik av samhället uppmuntras från regeringen och Granmas och Juventud Rebeldes journalister uppmanas skriva mer kritiska artiklar. Fredagsupplagan av Granma har dubblats i storlek och har publicerat medborgares kritik av sina levnadsvillkor. Även Juventud Rebelde har publicerat kritik av statlig ineffektivitet, korruption, brottslighet, arbetslöshet och kritiserat distributionen av tandvård.
• En omstrukturering av statsapparaten har anonserats av Ricardo Alarcón

• En revalvering av peson och ett eventuellt avskaffande av en av de två valutorna har påtalats men ännu har inget skett
• Förbättrade resevillkor hoppas många på - d.v.s. att få åka in och ut ur landet utan statens tillåtelse, vilket idag förhindrar t.ex. turism
• Tillgång till hela internet och inte bara det intranät som idag erbjuds med viss censur kan eventuellt komma till stånd

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, kommunism, socialism, revolution, uppror

Reformer på g!

Utlovade förändringar på Kuba är på väg! Regeringens tal om att lätta på restiktioner för att köpa saker som förenklar dagliglivet har övergått till handling rapporterar Reuters. När landets elförsörjning nu är garanterad med import av elektricitet från Venezuela är det möjligt att fritt sälja datorer, dvd-spelare, AC-maskiner och brödrostar. Under specialperioden har strömavbrott varit mycket vanliga och därför har staten reglerat försäljningen av elslukande apparatur. Tv-apparater, tryck- och riskokare, billarm och microvågsugnar kommer även att börja säljas fritt i CUC-butiker.

Enligt Reuters framstår det som att kubaner har varit helt utan ovan produkter. Sanningen är snarare den att många har haft apparater från före specialperioden (dvs. före 1990) och i landets energispararkampanj, som jag skrivit om här, har alla hushåll försetts med varsin riskokare, tryckkokare, nya fläktar och även modernare kylskåp i vissa fall för att minska energiförbrukningen. Energikampanjens kollektiva sparande ("¡Ahorramos!") med differentierad energitaxa och utdelning av lågenergilampor har dessutom spelat en stor roll i att det nu är möjligt med avregleringarna. Miljöarbetet har möjliggjort att den materiella standarden kan höjas. Det har dessutom skett kollektivt utan att någon har förlorat mer på det än andra.

En aning paradoxalt blir det därför när Reuters indirekt utmålar fri försäljning av dvd-spelare som ett led mot ett kapitalistiskt konsumptionssamhälle.

"The country's priority will be to meet the basic needs of the population, both material and spiritual," he [Raúl] said as he replaced Fidel Castro, a staunch critic of capitalist consumer society."

Eftersom Fidel inte drivit igenom liknande reformer, och är en ståndaktig kritiker av konsumptionssamhället, måste Raúls avregleringar därmed innebära ett närmande av kapitalismen. "Capitalism brings prosperity, Communism poverty" som Aviva Chomsky noterat i västlig media (läs här).

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, kommunism, kapitalism, miljö, reformer

Kuba - "enda landet med hållbar utveckling"

Som en fortsättning på Wykmans ignorans alternativt okunnighet om kubansk forskning finns en intressant artikel i senaste numret av Latinamerika (Nr 4/2007) om hur man har handskats med energiförsörjningen under specialperioden (tiden post-Sovjet). Världsnaturfonden WWF rapporterar att Kuba är det enda landet i världen med hållbar utveckling jämfört ekologiskt fotavtryck och ökning av HDI.

Orsaker till detta är t.ex. att man i storstäderna kan hitta s.k. organipónicos - grönsaksodlingar - mitt i ett bostadsområde, byggt på en gammal rivningstomt, där man säljer produktionen i stånd alldeles intill. Allt för att minska transportkostnader och utsläpp. En faktabok från 2004 nämner att det har uppkommit 120 liknande trädgårdar bara i staden Cienfuegos och över 50 000 i hela Cienfuegosprovincen. En annan faktor kan vara något som egentligen grundar sig i socialpolitiken, nämligen att skola, sjukhus, bibliotek, m.m. måste finnas inom ett visst avstånd för människor. En spill-over effekt blir att man kan minska transportsträckorna.

I artikeln i Latinamerika intervjuas en forskare i alternativ enerigi vid KTH i Stockholm som berättar om forskningsprojekt på Kuba för att förbättra och i viss mån skapa alternativa energikällor som inte leder till ökning av den globala uppvärmingen och som inte påfrestar ekosystemen. Längst har forskningen kommit för att omvandla jordbruks- och skogsavfall till biobränsle. Man jobbar dessutom för att kunna minska svavelutsläppen i den råolja som fortfarande används i stor utsträckning för att skapa el. KTH-forskaren berättar även att man använder bagass - restprodukten av förädlat socker - för elproduktionen. Sågspån, kaffe- och risskal används i sågverk och vedspisar på landsbygden och allt fler solpaneler byggs för vattenvärmning och elproduktion. Idén är att decentralisera energiförsörjningen för att minska transporter (och därmed miljöpåfrestning) och att öka tryggheten vid stormar.

I Havanna kan man se reklamskyltar för att spara energi - ¡Ahorramos! - och man har delat ut lågenergilampor, riskokare, tryckkokare, vattenkokare och nya fläktar till alla hushåll för att minska energiförbrukningen genom energisnålare apparatur. Latinamerika rapporterar vidare att gamla kylskåp byts mot modernare i samma syfte. Häftigast av allt är att "en differentierad eltaxa [har] införts. De första 100 kilowatten har en mycket låg taxa, sedan stiger priset i takt med förbrukningen."

Förmodligen kan vi faktiskt lära oss någonting i Sverige av kubansk energipolitik. Progressiv eltaxa kanske inte vore så dumt om nu de förslag som finns om koldioxidransonering känns för radikala.

- Men då kommer inte våra företag att kunna konkurrera med sina produkter!

- De kanske inte kommer att kunna konkurrera alls om vi inte blir mer energisnåla?

Hyllningen av kubansk energipolitik ska självklart inte gå till den grad att man blundar för t.ex. nickelgruvdriften i Moa på östkusten vilken är direkt naturvidrig och snarast borde göras något åt. Kollektivtrafiken i Santiago de Cuba vilken nästan uteslutande består av gamla lastbilar och de många motorcyklarna i stadskärnan är inte heller några föredömen för minskade utsläpp. Jämförelsevis är ändå energipolitiken oerhört långt framskriden i jämförelse med andra länder i den s.k. tredje världen och även många i-länder.

Idag kan vi i alla fall glädjas åt att Bayamofloden har gått från att ha varit ett avlopp med avskogade strandkanter till att ha en vattenrenhet på 98,5% som Bayamoprovincen tillsammans med FN HABITAT har sett till. Inte så pjåkigt är det heller att Kuba är ett av de få länder i världen vars skogsareal har ökat över tiden i modern tid.

Svar till Muf: Här kommer exempel på kubansk forskning som ett brev på posten!

Aftonbladets Thomas Gustafsson skriver en tänkvärd blänkare på sin Kubablogg. Kritiken mot Svensk-Kubanska gäller inte bara dem, Niklas Wykman (muf) kan också ta till sig orden:

"Världen är inte svart eller vit. Man behöver inte alltid resonera 'är ni inte med oss är ni mot oss.'"

Nåväl Niklas, varför ska framsteg inom käkkirurgi klassas som "forskning", medan världsledande vetenskapligt arbete inom t.ex. ögonkirurgi inte är att "unna människor lite framsteg"?

Från 1979/80 fram till och med den förra borgerliga regeringen bestod Sveriges bistånd till Kuba av pengar till medicinsk forskning genom SAREC (Swedish Agency for Research and Cooperation). Den medicinska forskningen har lett till att man kunnat börja producera interferon som man kan behandla gulsot, Denguefeber, hjärntumörer, AIDS och olika cancerformer med bland andra sjukdomar. Melagenina botar vitiligo, PGG åderförkalning och ett vaccin mot en typ av hjärnhinneinflammation har forskats fram, osv.

Frågan är om den ekonomiska återhämtningen under specialperioden med en amerikansk blockad som hinder varit möjlig utan rejäla satsningar på FoU.

Högern måste sluta sprida falsk skräckpropaganda om Kuba.
Lögner gynnar inte demokratin.

Utrikesministern kritiserar den ekonomiska politiken

Kubas ungdomliga utrikesminister Felipe Pérez Roque, som spås ev kunna bli Fidels efterträdare, kritiserade tidigare i januari vid ett möte i Havanna systemet med två parallella valutor. Traditionellt har den kubanska peson, i vardagligt språk kallad "moneda nacional", varit den gällande valutan på Kuba. När den s.k. specialperioden inleddes i och med den extremt svåra ekonomiska krisen under 90-talet när BNP föll med omkring 80% p.g.a. Sovjetunionens implosion, legaliserades emellertid US dollarn som lagligt betalmedel. Allt för att locka turister och expandera turistindustrin för att få nya inkomster. Som hämd mot att Bush stramade åt den kubanfientliga blockaden ännu hårdare under början av 2000-talet så uppfann man den konvertibla peson (CUC) som exakt följde dollarns växelkurs. Vill man handla eller växla i dollar får man numer ett straffpåslag på 10%. (När Irakkriget sänkte dollarkursen så löskopplade man CUC:n).

I teorin ska kubaner handla i nationell peso i vilken månadslönen utbetalas och turister med CUC. I praktiken handlar man parallellelt med båda valutorna - en kuban köper mat, åker buss, betalar hyran i vanlig peso och köper en tv med CUC. En CUC växlas mot 24 peso nacional. Problemet som utrikesministern uppmärksammar är att människor som jobbar inom turistindustin och nära turister har lättare att komma åt CUC:n, inte minst genom dricks. När olika saker inhandlas i olika valutor (rom köps t.ex. med CUC och vissa livsmedel finns bara i CUC-butiker) blir resultatet att de som inte har tillgång till CUC helt enkelt inte har råd att köpa det de behöver. Pérez Roque citeras av exilkubanska nyhetssidan Cubanet:

“The dual monetary system is unjust because it makes it so that those who don’t have access to foreign currencies can not afford to buy articles of basic necessity, because the salaries have not risen to meet people’s expenses…and that it causes nutrition and housing problems amongst other things.”

De två valutorna leder alltså till vissa ökande klassklyftor inom samhället och att Pérez Roque uppmärksammar problemet är ekonomiskt oerhört viktigt för kubanerna. Cubanet noterar även att FLAMUR (Federationen för latinamerikanska kvinnor på landsbygden) i december lämnade in en namninsamling till nationalförsamlingen med 10 738 underskrifter där de kräver att staten ska utbetala en skälig lön i en valuta som motsvarar den i vilken man kan handla alla produkter och tjänster i i alla affärer över hela landet.

Att ministern uppmärksammar problemet är bara att hoppas på ett tecken för att det inte är omöjligt att göra sin röst hörd genom "folkmakten" - el Poder Popular.