Raúls reformer: en sammanfattning

Den senaste månaden, sedan Raúl Castros officiella maktövertagande på Kuba den 24/2, har det blivit många inlägg och varit mycket tal om reformeringen av det kubanska samhället. Förändringar då man får mer leder ofta till exponentiellt ökande förhoppningar om att få ännu mer, ibland till den nivå att hela samhället kommer i gungning. Att ge lillfingret som det så fint heter.

På Kuba är reformtakten hög, ändå finns inga tecken, varken i kubansk eller exilkubansk media, på folklig resning. Men hur kan detta komma sig?

Ett skäl kan vara att människor helt enkelt stödjer sin regering, ledarförskjutningen har skett långsamt, människor förstår vad som händer och specialperiodens hårda år ger nu frukt då levnadsförhållandena kan förbättras ytterligare. Vissa restriktioner som varit nödvändiga för att komma ur den havsdjupa ekonomiska krisen behövs inte längre. BNP stiger och statens kapitalsparande, nödvändigt för tillväxt, är nu på en sådan nivå att de socialistiskt prissatta inkomsterna kan stiga generellt. Ett internationellt hårt åtsatt utvecklingsland kan skörda framgångar utan ökade klasskillnader. Det är den vänligt sinnades förklaring.

Ett annat skäl kan vara att det dubbla valutasystemet fortfarande delar upp det ekonomiska livet i parallella system. Att man får köpa en elslukande dator innebär inte nödvändigtvis att man har råd att köpa den. Valfriheten ökar men regeringen kan ännu hålla styr på konsumptionen genom penningpolitikens utformande. Det är måhända den konspiratoriskes förklaring.

Kanske kan man tänka sig att människor inte vågar kräva mer av rädsla för säkerhetstjänsten. Inrikesministeriet MININT och CDR:erna håller ett vakande storebrorsöga över alla på ön. Nej, knappast en trolig förklaring i mina öron. Någon skräck för statlig övervakning hör inte hemma i de kubaners vardag som jag har träffat även mellan fyra slutna väggar. Närvaron finns där och ordningsmakten kan vara påstridig, men någon rädsla kan man inte tala om. Att en säkerhetstjänst hindrat uppror har dessutom inte mycket historisk substans. Burmas järnhårda styre har inte hindrat protester precis som veckans händelser i Tibet. Ungernrevolten 1956 och protesterna i Rumänien 1989 tyder på detta precis som folkupproret i DDR 1953. Kubansk militär har aldrig öppnat eld mot en folksamling och allt fler på toppositioner i Kuba uppmanar till öppnare debatt om landets brister.

En fjärde, den här gången positivt klingande, orsak kan vara att kubaner har en mental uppfattning av att förbättringar kommer successivt och en medvetenhet om Kubas plats i världen: ett u-land med bristande nationell demokrati, men ett u-land som är tryggt att leva i jämfört med andra länder i den s.k. tredje värden. Utblidning leder till medvetenhet om sin situation och är en stats bästa, eller sämsta, sätt att skapa stabilitet.

Hur det egentligen står till kan vi bara spekulera i och det vore dumdristigt att bara identifiera en orsak.

Nedan kommer en sammanfattning av de reformer som hittills drivits igenom, talats om att genomföras och slutligen de som fortfarande väntar på sin verkliga adressering.

• Sedan i förrgår får kubaner ta in på alla hotell i hela landet, även de som tidigare varit förbehållna turister. Betalning i CUC och ett id-kort är allt som behövs.
• Kubaner får hyra bilar på alla uthyrningsställen i landet
• Sedan i fredags kan och får vem som helst köpa en mobiltelefon
• Under specialperioden allt för elförbrukande produkter som mikrovågsugnar, dvd-spelare, datorer och AC-maskiner, m.m. kan nu köpas fritt i CUC-butiker
• Receptbelagd medicin kan hämtas ut på vilket apotek som helst, i stället för det speciella som tidigare förutbestämts av staten (för att tillgodo se tillgången av mediciner åt alla)
• Kollektivtraffiken har avsevärt förbättrats med inköp av tusentals nya bussar
  

• Jordbrukssektorn ska decentraliseras och effektiviseras. Staten äger idag 90% av all mark varav nästan hälften ligger i träda.
• Kritik av samhället uppmuntras från regeringen och Granmas och Juventud Rebeldes journalister uppmanas skriva mer kritiska artiklar. Fredagsupplagan av Granma har dubblats i storlek och har publicerat medborgares kritik av sina levnadsvillkor. Även Juventud Rebelde har publicerat kritik av statlig ineffektivitet, korruption, brottslighet, arbetslöshet och kritiserat distributionen av tandvård.
• En omstrukturering av statsapparaten har anonserats av Ricardo Alarcón

• En revalvering av peson och ett eventuellt avskaffande av en av de två valutorna har påtalats men ännu har inget skett
• Förbättrade resevillkor hoppas många på - d.v.s. att få åka in och ut ur landet utan statens tillåtelse, vilket idag förhindrar t.ex. turism
• Tillgång till hela internet och inte bara det intranät som idag erbjuds med viss censur kan eventuellt komma till stånd

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, kommunism, socialism, revolution, uppror

Eliécer Ávila: dissidenterna ljuger

Historien om den arresterade studenten tar en ny vändning (tidigare inlägg här och här). Ávila framträder tillsammans med studentkompisar i en intervju under kvällen och dementerar spekulationerna som Miamihögern givit upphov till. Ávila säger:

• Det har inte förekommit någon arrestering
  Ávila for hem till sin familj i Puerto Padre, Las Tunas, medan han drog ut en visdomstand. När han fick reda på uppståndelsen kring filmklippet och hur innehållet uppfattats tog han sig tillbaka till Havanna med hjälp av studentledaren César Lage - vicepresident Carlos Lages son - vilken dissidenterna menat hotade Ávilas familj.
  
  
• Kritiken var inte menad att göra uppror mot det politiska systemet utan att skapa en bättre socialism
  "Det som behöver fixas, ändras och reformeras [...] det ska vi göra inom revolutionen." (Ávila) Den långa diskussionen mellan studenterna och Alarcón har blivit klippt och nedskuren så att den fyller anti-Castristiska syften säger flera källor. Granmas ledare menar att "They have distorted Cuba's reality so much that any variation in our pattern of public conduct moves analysts, journalists and soothsayers searching for news about 'the final hour of the Revolution'" citerar Miami Herald.
  

Miamihögerns lobbyister skriver fortsatt spekulerande att Ávilas ståndpunkter dikterats från staten. Avgör själv här.

Själv tycker jag det börjar lukta skumt om dissidenterna i den här frågan.

Eliécer Ávila arresterad?

Filmklippet som visar Havannastudenter och Ricardo Alarcón i vild debatt om några kritiska delar av regeringens politik har gjort ringar på vattnet (se tidigare inlägg här). Miamibaserade dissidentorgan hävdar att Eliécer Ávila, en av studenterna som tagit till orda, har arresterats den 9/2 i sitt hem i Las Tunasprovincen, men rapporteringen är mycket förvirrande.

PayoLibre.com - "ekot av kubanen som lever i sanningen" - rapporterade nyheten igår. Källan uppges vara en exilkubansk MR-grupp som varit i kontakt med Ávilas mamma. Via kommentarer på republikantrogna anti-Castro bloggen Babalu Blog ryktas det att Ávila ska vara med på TV-"debatt"programmet Mesa Redonda och vidare förklara vad han menade med sina frågor. - Antagligen korrigerade svar säkerställda med säkerhetstjänstens metoder låter kommentatorerna göra gällande. En säger att det inte vore otroligt att Ávila bjuds på en resa till Bolivia och Ches dödsplats som han ivrigt önskade sig för att visa att regeringen inte alls är repressiv. Om rapporteringen stämmer är det givetvis hemskt. Samtidigt ska man vara medveten om att det är filmklippets publicitet som givit de stora påföljderna. Liknande möten där regeringen kan kritiseras är vanliga efter Raúl Castros utropade mini-glastnost. Men de ska vara slutna.

Vad som gör rapporteringen tvivelaktig är däremot att, förutom att det endast är militanta exilkubaner som rapporterat, artikeln som publicerades i Miami Herald i frågan (det enda erkända mediet som publicerat) mystiskt har försvunnit. Det är Herald Watch som rapporterar. Spekulationer om nyhetens sanningshalt är väl därför berättigade. Om man söker "Student Protester Detained in Cuba" (artikelns titel) på Google så ligger nyheten överst i sökresultatlistan. Men klickar man på länken så kommer ett 404-meddelande upp: "Page not found". Märkligt?

Studenter tar till orda!

En video cirkulerar på internet (här) där kubanska IT-studenter tar till orda i en diskussion med nationalförsamlingens ordförande Ricardo Alarcón. Alejandro Hernández kritiserar el voto unido (se tidigare inlägg om det kubanska valet här) för att det är omöjligt att veta vem man röstar på. Bara av att se en bild på de nominerade och veta att de är läkare till yrket har man ju ingen aning om vem det är - de har ju inte varit här på UCI (Universidad de Ciencias Informáticas)!

Eliécer Ávila, en annan representant för studenterna, lyfter sedan flera, men främst två viktiga frågor som diskuteras brett bland kubanerna i vardagen. För det första pressas Alarcón, en tänkbar kandidat till att efterträda Fidel, på varför varor och tjänster alltmer ska betalas i hårdvalutan CUC när lönen utbetalas i pesos nacional med en växelkurs på 25:1. Samma fråga uppmärksammades som tidigare nämnt av utrikesministern Felipe Pérez Roque i januari. Förhoppningsvis är en förändring på gång eftersom de parallella valutasystemen verkligen försvårar dagliglivet för många, även om det samtidigt gynnar turistindustrin och därmed landets tillväxt.

För det andra lyfer Ávila kravet på att kunna få resa utomlands, vilket de facto är omöjligt för en kuban utan en direkt inbjudan till ett evenemang i ett annat land eller genom att gifta sig med en icke-kuban. Inte minst vill Ávila kunna besöka platsen där Che Guevara mördades i Bolivia. Alarcón svarar genom att informera om att majoriteten av jordens sex miljarder människor inte har möjlighet att resa utomlands. Visserligen en poäng - kubaners upplevda bild av omvärlden är i form av pengastinna turister och inte av haitier. Samtidigt borde det stå en fritt att få resa om man vill och kan. Inte minst för att få erfarenhet av omvärlden som man kan ta tillbaka till Kuba och använda för att utveckla landet - och kanske socialismen - vidare.

Förbudet att resa, som det i praktiken rör sig om, är ett resultat av CIA:s och Miami-stationerade militanta exilkubaners strävan att störta regimen menar den kubanska regeringen. Att ha helt öppna gränser skulle innebära att terrorister fritt kan röra sig in och ut ur landet och den nationella säkerheten skulle hotas. Revolutionstrubaduren Silvio Rodríguez, även sittande i nationalförsamlingen, har nyligen kritiserat utreseförbudspolitiken skriver Miami Herald i en artikel.

Samma artikel spinner på temat om Raúl Castros vilja att få människor att öppet kritisera och diskutera regeringen och politiken. En slags kubansk glastnost. Kanske är studentdiskussionen en del i detta. Viktigt är i alla fall att se att det går att tala ut utan att hamna i trubbel. Fram för den öppna debatten på Kuba - låt revolutionen revolutioneras!

¡Hasta la victoria siempre! som el Che hade sagt.