2,1 miljoner människor får sina pensioner höjda med 20% i maj skriver Juventud Rebelde (rapporterar Prensa-Latina). Höjningen kommer att kosta den kubanska staten 837 miljoner pesos (c:a 244 miljoner kr). Man säger att man valt att prioritera de människor som har kämpat för socialismen under dess fem decennier först och att i takt med att ekonomin fortsätter växa kommer höjningar även för arbetande personer i flertalet sektorer. Utöver pensionärerna kommer nämligen även personer inom rättsväsendet (advokater och dommare) att få höjda löner. Dessa arbetande som får höjd inkomst kommer däremot att få bidra med 5% av lönen till de sociala säkerhetssystemen (ex sjukvård). "När meddellivslängden överstiger 77 år och befolkningen blir äldre finns det skäl för att stärka den sociala erövringen [vården] ännu mer", motiverar man.
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, pensioner, pensionärer, löneförhöjning
P.g.a. en trasig dator och resor kommer bloggandet att bli en aning sporadiskt till en bit in i maj. Misströsta icke! /Gustav
söndag 27 april 2008
Nu höjs pensionerna med 20%
söndag 13 april 2008
Media och socialismen
Raúl Castro och hans regering arbetar för högtryck med sitt mål att "förbättra socialismen". Rapporteringen av reformarbetet kommer främst från stora internationella nyhetsbyråer som brittiska Reuters och det amerikanska kooperativet Associated Press (AP) vilka fördelaktligen inte driver någon politisk ståndpunkt. För att nyheterna ska platsa i många tidningar och andra medier krävs ett visst språk fritt från öppenhjärtliga värderingar. Över en längre tid dyker det ändå upp ett intressant mönster i rapporteringen.
Exempelvis rapporterar man igår att de statliga lönetaken tas bort på Kuba. "Salaries in Cuba for workers have deteriorated a lot. [...] This resolution tries to reorganize salaries to stimulate workers based on the principle of socialism, each according to his contribution to production", citeras CTC:s, Kubas motsvarighet till LO:s, ordförande Raymundo Navarro. Sedan avslutar AP-journalisten artikeln: "it [the removal of wage caps] defies the notion of an egalitarian society that Cuba has worked for decades to construct."
Ett annat exempel är i rapporteringen av jordbruksreformen. När man ska decentralisera produktionen och till viss del öppna upp för arbetarägda jordbrukskooperativ, där en stor del av produktionen inte i vanligt manér går till staten utan tillbaka arbetarna, talar man om att man släpper in marknadskrafter i produktionen vilket är ett brott mot tidigare politik. Marknadsmekanismer och socialism är skalans motsatta poler.
Det intressanta mönstret är Reuters och AP:s bild av socialismen. Socialism betyder att alla ska ha exakt samma lön; det betyder att staten ska äga allting vilket utesluter marknadsmekanismer i distributionen av produkter. "Socialism" är ett statiskt begrepp som innehåller vissa evigt bestående komponenter. En utveckling av ett socialistiskt system till något som inte innehåller dessa komponenter är att frångå socialistiska principer. Kanske borde man jämföra det hela med att liberalism endast ska innehålla rösträtt för män med en viss reglerad inkomst eller att västerlandet måste "hjälpa" Asien, Afrika och Latinamerika (i form av kolonisering) så att de kan få del av liberalismen, precis som Adam Smith och J S Mill en gång argumenterade.
Skulle inte arbetarägda kooperativ, utan statlig inblandning, kunna vara socialistiskt? De utesluter ju en kapitalist som gör profit på andras arbete. Kvasimarknader inom statliga monopol har i västvärlden visat sig kunna hjälpa staten med resursallokering genom tillgång/efterfråganmekanismen.
Nej, hela rapporteringen av kubansk politik bottnar i att uppmåla socialism som något förlegat och oföränderligt. Det omoderna är oattraktivt och icke-västerländskt. En socialism som finns på en liten ö i Karibien kan göras till något som hotar vår världsbild - en farlig idé som måste bekämpas. Det ger oss även argument för att hjälpa kubanerna att nå friheten och liberalismen och komma bort från den omoderna socialismen. Kanske en klocka att se tillbaka på kolonialtiden?
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, socialism, liberalism, kolonialism, kooperativ, media
onsdag 2 april 2008
Kulturkongress på Kuba
"Utan kultur är inte frihet möjlig
sa Fidel Castro vid ett UNESCO möte i Havanna 2002 och när Kubas författares och konstnärers förbund UNEAC (Unión de Escritores y Artistas de Cuba) i veckan samlas för kongress är en diskussion om situationen för dagens kubanska kultur i centrum. En situation som enligt kongressen är likgiltig med en "obalans mellan revolutionens kulturella projekt och många delar av befolkningen."
Kritiken mot senare års kulturpolitik viner hårt: de verkliga värderingarna i den kubanska kulturen har frekvent degraderats och kulturarbetares arbetsmetoder är ofta korrupta. Kongressens mål är att utstaka den nya kartografin för Kubas kulturliv.
Revolutionens kulturella projekt kan enklast förklaras inte i termer av popularisering, i att göra konst och litteratur enklare och "folklig" likt Stalins socialistiska realism (även om konstformen förekommit även på Kuba), utan snarare att göra litteraturen tillgänglig för folket. Alfabetisering och utbildning blev revolutionens första steg i det kulturella projektet. Distribution av böcker genom tryckerier och bibliotek och möjligheter att närma sig kulturarvet genom högläsning på cigarrfabriker (cigarrmärket Montecristo kommer av att Dumas "Greven av Montecristo" var arbetarnas favoritbok i fabriken där sorten började tillverkas), teateruppsättningar, poesiläsning och utställningar på arbetsplatser och i skolor var led i "kulturaliseringen", utbildandet och befriandet av Kubas folk.
Arbetet för de 400 delegaterna på UNEAC-kongressen i dagarna är att förstå hur kulturen, utöver dunkande Reggaeton, åter kan göras tillgänglig för folket - hur en ny reformprocess kan inledas. Som tidigare antytts på bloggen (bl.a. här) har kubaner en väldigt väl definierad bild av vad som är "kubanskt". Tavlor över "fosterlandets hjältar" finns i alla skolor liksom kartor över nationens symboler såsom flagga, nationalfågel, -träd, -blomma, -sång, o.s.v. Inte minst ett väldefinierat kulturarv finns i form av författare och poeter som José Martí och Nicolas Guillén, målare som Wilfredo Lam, filmskapare som Tomás Gutiérrez Aleas (kanske mest känd för "Fresa y Chocolate" (1993) ) men även t.ex. Kubas nationalballett och den romantiske pianisten och kompositören Ignacio Cervantes. Till detta kommer givetvis all kubansk traditionell musik i form av son, rumba, danzón, cha-cha-chá, mambo, salsa, changüi, (nueva) trova, m.m. Buena Vista Social Club, Carlos Puebla, Benny Moré, Silvio Rodríguez och en i evighet fortsatt lista. När man nu med president Raúl i lokalen talar om en identitetsförlust inom kulturen är man därför seriös med sin kritik.
Betyder detta månne att Cuba libre - det fria Kuba - knakar i fogarna? Men Fidel sa ju...
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, Fidel Castro, kultur, kulturarv, kongress
måndag 31 mars 2008
Raúls reformer: en sammanfattning
Den senaste månaden, sedan Raúl Castros officiella maktövertagande på Kuba den 24/2, har det blivit många inlägg och varit mycket tal om reformeringen av det kubanska samhället. Förändringar då man får mer leder ofta till exponentiellt ökande förhoppningar om att få ännu mer, ibland till den nivå att hela samhället kommer i gungning. Att ge lillfingret som det så fint heter.
På Kuba är reformtakten hög, ändå finns inga tecken, varken i kubansk eller exilkubansk media, på folklig resning. Men hur kan detta komma sig?
Ett skäl kan vara att människor helt enkelt stödjer sin regering, ledarförskjutningen har skett långsamt, människor förstår vad som händer och specialperiodens hårda år ger nu frukt då levnadsförhållandena kan förbättras ytterligare. Vissa restriktioner som varit nödvändiga för att komma ur den havsdjupa ekonomiska krisen behövs inte längre. BNP stiger och statens kapitalsparande, nödvändigt för tillväxt, är nu på en sådan nivå att de socialistiskt prissatta inkomsterna kan stiga generellt. Ett internationellt hårt åtsatt utvecklingsland kan skörda framgångar utan ökade klasskillnader. Det är den vänligt sinnades förklaring.
Ett annat skäl kan vara att det dubbla valutasystemet fortfarande delar upp det ekonomiska livet i parallella system. Att man får köpa en elslukande dator innebär inte nödvändigtvis att man har råd att köpa den. Valfriheten ökar men regeringen kan ännu hålla styr på konsumptionen genom penningpolitikens utformande. Det är måhända den konspiratoriskes förklaring.
Kanske kan man tänka sig att människor inte vågar kräva mer av rädsla för säkerhetstjänsten. Inrikesministeriet MININT och CDR:erna håller ett vakande storebrorsöga över alla på ön. Nej, knappast en trolig förklaring i mina öron. Någon skräck för statlig övervakning hör inte hemma i de kubaners vardag som jag har träffat även mellan fyra slutna väggar. Närvaron finns där och ordningsmakten kan vara påstridig, men någon rädsla kan man inte tala om. Att en säkerhetstjänst hindrat uppror har dessutom inte mycket historisk substans. Burmas järnhårda styre har inte hindrat protester precis som veckans händelser i Tibet. Ungernrevolten 1956 och protesterna i Rumänien 1989 tyder på detta precis som folkupproret i DDR 1953. Kubansk militär har aldrig öppnat eld mot en folksamling och allt fler på toppositioner i Kuba uppmanar till öppnare debatt om landets brister.
En fjärde, den här gången positivt klingande, orsak kan vara att kubaner har en mental uppfattning av att förbättringar kommer successivt och en medvetenhet om Kubas plats i världen: ett u-land med bristande nationell demokrati, men ett u-land som är tryggt att leva i jämfört med andra länder i den s.k. tredje värden. Utblidning leder till medvetenhet om sin situation och är en stats bästa, eller sämsta, sätt att skapa stabilitet.
Hur det egentligen står till kan vi bara spekulera i och det vore dumdristigt att bara identifiera en orsak.
Nedan kommer en sammanfattning av de reformer som hittills drivits igenom, talats om att genomföras och slutligen de som fortfarande väntar på sin verkliga adressering.
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, kommunism, socialism, revolution, uppror
söndag 30 mars 2008
Kollektivtraffik
Tack för uppmuntrande kommentarer om att fortsätta skriva! De uppskattas mycket! Det lilla uppehållet som har blivit beror på att jag först inte kunnat komma åt dator i en vecka och sedan har följt upp med en härlig (?) förkylning. Nu kommer inläggen tätare igen hoppas jag!
Vad har hänt under de senaste veckorna i och kring Kuba? Inte så jätte mycket revolutionerande är det tråkiga svaret - utom möjligen en sak: kollektivtraffiken har börjat röra sig på allvar igen!
Specialperiodens kubanska kollektivtraffik har kortfattat präglats av överfulla bussar, oregelbundna avgångar, långa köer och allmän irritation. Tack och lov har man inte behövt betala många centavos för att utsätta sig för transporttrasslet.
I Sverige går det ju betydligen snabbast att åka tåg mellan två städer (markvägen). Säg det högt till en kuban och han eller hon kommer att tappa hakan. Kuba fick visserligen järnväg före Spanien och är ett av få latinamerikanska länder med fungerande järnvägsnät, men om tåget avgår vet man först i den sekund ett lok sätter några vagnar i rullning inne på en station. Buss är sättet att ta sig runt på.
För några år sedan köpte man en flotta blåa bussar för kubaner att åka längre resor i. Priserna är i peso nacional och en Astrobuss avgår allt som oftast, om än ej lika maskinellt som långdisansbussarna Viazul för turister (och kubaner med många CUC som gillar aircondition.) Vanligt är dessutom att åka på lastbilsflak och kanske vanligast av allt är att lifta. Staten tillhandahåller till och med ett sorts liftningsverkamhet med "los Amarillos", gulklädda personer som stoppar bilar för att ta upp passagerare och hålla ordning i liftarleden. Att inte stanna och ta upp en annan kuban är relativt oartigt. Det stora problemet är och har därför varit lokaltraffiken.
I Havanna har "los camelos" - kamelerna - rullat på gatorna de senaste åren. Gigantiska bussvagnar med plats för omkring 300 personer, drivna av lastbilar. Andra bussar, Hecho en URSS (Sovjettillverkade), rullar fyllda till bredden med passagerare som betalar 20 centavos (8 öre) inom centrala staden och 40 centavos utan för Vedado, Centro och Habana Vieja. Bland dessa kan man också hitta ett varierande spektrum av bussar som donerats från t.ex. Kanada och Spanien. De välkända amerikanarna som rullar på Havannas gator är, kanske något mindre välkänt, en form av taxiverksamhet som går på bestämda rutter för 10 pesos flat rate. I näst största staden Santiago är läget ännu värre: i ett för en utomstående näst intill oförståeligt system tar man sig runt med camionetas - ståendes på lastbilsflak i svartfärgade avgasmoln. I Cienfuegos är häst och vagn vanligt transportmedel och i t.ex. Baracoa och Bayamo cykeltaxi. För den som har tröttnat på att stå i kö finns självklart ett brett utbud av taxibilar i varierande prisklass.
De glädjande nyheterna är att man nu importerat tusentals bussar från Kina vilket redan tycks ha förbättrat busstraffiken. "Saker håller på att förändras. Nu kan jag säga vad jag tycker på jobbet och kommer hem på bara en halvtimme", säger Miguel, 28. Under 2007 har man importerat 5 348 bussar för omkring $370 miljoner och allt fler kommer i år. Anledningen till att det är möjligt är att man kan köpa olja från Venezuela. Tummen upp för nya bussar alltså!
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, kollektivtraffik, Kina, reformer
lördag 15 mars 2008
Konvertibla förändringar - i valutan och debatten
Med legaliserad tv- och dvd-försäljning förtydligas förhoppningarna om en revalvering av peson som Raúl annonserat. I dagsläget kommer all avreglerad försäljning av mikrovågsugnar och brödrostar (se föregående inlägg) att ske i CUC (konvertibel peso) med en växelkurs på 1:25 mot valutan som kubaner får sin lön i. Reuters fortsätter reformrapporteringen och berättar att regeringen kommer att höja löner och förändra två-valutesystemet. Emellertid kommer det att ta tid och kan omöjligt ske över en natt; ekonomin måste ytterligare växa och produktionen av de nu legala produkterna måste stiga annars kommer hyllorna att tömmas. Fler måste jobba hårdare. I samma ledare i partiorganet Granma skriver man att förbuden mot att ta in på vissa turisthotell för kubaner är fullt realistiska att ta bort.
I en annan notis skriver man att fredagsutgåvan av Granma kommer att bli dubbel så tjock (eller tunn: från åtta till sexton sidor) och ägnas åt självkritik för ökad debatt om samhället. Journalister uppmanas vara skarpare och Reflexiones del compañero Fidel flyttas från sidan ett till sidan två. All information tyder på att debatten uppmuntras mer och mer för att "förbättra socialismen". Många av reformerna som nu annonseras är ett resultat av de omkring 250 000 förslag som inkommit till Nationalförsamlingen från enskillda medborgare och diskussioner på arbetsplatser och i CDR:er.
Reformerna spelar en viktig roll när EU-kommissionen nu vill återinitiera goda relationer med Kuba efter kommissionärsbesök på ön. För kommissionen gäller det nu att få Ministerrådet på stats- och regeringschefsnivå att godkänna förslaget. Inte minst Sveriges Alliansregering är där emot, men t.ex. Spanien arbetar där för. EU är Kubas största handelspartner och goda relationer är därför viktiga för den kubanska ekonomin. Läs mer här.
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, EU, avregleringar
fredag 14 mars 2008
Reformer på g!
Utlovade förändringar på Kuba är på väg! Regeringens tal om att lätta på restiktioner för att köpa saker som förenklar dagliglivet har övergått till handling rapporterar Reuters. När landets elförsörjning nu är garanterad med import av elektricitet från Venezuela är det möjligt att fritt sälja datorer, dvd-spelare, AC-maskiner och brödrostar. Under specialperioden har strömavbrott varit mycket vanliga och därför har staten reglerat försäljningen av elslukande apparatur. Tv-apparater, tryck- och riskokare, billarm och microvågsugnar kommer även att börja säljas fritt i CUC-butiker.
Enligt Reuters framstår det som att kubaner har varit helt utan ovan produkter. Sanningen är snarare den att många har haft apparater från före specialperioden (dvs. före 1990) och i landets energispararkampanj, som jag skrivit om här, har alla hushåll försetts med varsin riskokare, tryckkokare, nya fläktar och även modernare kylskåp i vissa fall för att minska energiförbrukningen. Energikampanjens kollektiva sparande ("¡Ahorramos!") med differentierad energitaxa och utdelning av lågenergilampor har dessutom spelat en stor roll i att det nu är möjligt med avregleringarna. Miljöarbetet har möjliggjort att den materiella standarden kan höjas. Det har dessutom skett kollektivt utan att någon har förlorat mer på det än andra.
En aning paradoxalt blir det därför när Reuters indirekt utmålar fri försäljning av dvd-spelare som ett led mot ett kapitalistiskt konsumptionssamhälle.
"The country's priority will be to meet the basic needs of the population, both material and spiritual," he [Raúl] said as he replaced Fidel Castro, a staunch critic of capitalist consumer society."Eftersom Fidel inte drivit igenom liknande reformer, och är en ståndaktig kritiker av konsumptionssamhället, måste Raúls avregleringar därmed innebära ett närmande av kapitalismen. "Capitalism brings prosperity, Communism poverty" som Aviva Chomsky noterat i västlig media (läs här).
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, kommunism, kapitalism, miljö, reformer
måndag 3 mars 2008
MR på Raúls agenda
Kuba har i dagarna skrivit på ytterligare två av FN:s fördrag för mänskliga rättigheter. Det ena fördraget erkänner civil och politisk frihet i form av självbestämmande, religionsfrihet, rätt till personlig integritet, rätten att lämna ett land och allas likhet inför lagen. Det andra manifesterar ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som rätten till arbete, rättvisa löner, rätten att bilda och vara medlem i fackföreningar, social säkerhet, utbildning och högsta möjliga standard av fysisk och mental hälsa. Kontroversiella saker kan tyckas i vår västerländska uppfattning av Kuba och undertecknandet har åtminståne tre viktiga innebörder att fundera kring.
Utrikesminister Felipe Pérez Roque vars namn har teckats på fördragen menade att deras innebörd ska vara del av den kubanska lagstiftningen men att man har tolkningsrätt av fördragstexterna. Fidel har under sina år vid den verkställande makten vägrat skriva under fördragen kanske inte minst p.g.a. att fackföreningsrörelsen ska vara en bred folkrörelse med direktinflytande i statsapparaten och att man därför inte kan tolerera utbrytarförbund som omöjliggör den socialistiska modellen. 2001 sa han att fördragstexten "kan fungera som ett vapen och en förevändning för imperialism att försöka dela och skapa fraktioner bland arbetare, skapa artificiella fackföreningar och minska deras politiska och sociala kraft och inflytande."Att man nu har undertecknat fördragen måste därför ses som en frångång från Fidels internationella politik. Pérez Roque menar emellertid att den kubanska fackföreningsrörelsen inte är hotad i.o.m. fördragen. Att texterna inkulderar rätten till att resa kan också möjligen vara ett startblock för en ny politisk linje. Å andra sidan hittar man kanske bara på någon smart formulering för att få verkligheten att passa in i fördragsteorin.
Ett andra ställningstagande för undertecknandets betydelse som göds av regeringens möjlighet att reservera sig är den bland Miamis militanta exilkubaner. Elizardo Sanchez som leder den MR-grupp, Cuban Commission on Human Rights and National Reconciliation, som tidigare skapade mytiska nyheter kring studentkritiken i Havanna och studenten Eliécer Ávila, säger till Miami Herald att han ser undertecknandet som "positive news because the signing of these pacts is an old demand from inside Cuba and from the international community. I hope it [the government] honors the letter and spirit of the law of these pacts, but I am not sure it will." Trots en skepsis mot att fördragen är mer än ord (kanske att jämföra med Bresjnevs signerande av Helsingforsslutakten på 70-talet fast i mindre skala) tycks man ändå se framsteg hos den nya regeringen. MR-gruppen uppskattade i början av året att det finns 234 politiska fångar på Kuba jämfört med 246 i juni 2007.
Trådarna knyts ihop, för det tredje, i nyheterna från Vatikanens statsbesök på Kuba i veckan då statssekreteraren och kardinalen Tarcisio Berton samtalat med Raúl Castro om att släppa fler fångar. Castro säger sig villig att göra ett utbyte med USA och släppa "de kubanska fem" som hålls fängslade i Miami mot ett antal politiska fångar på Kuba. Raúl understryker att reciprocitet, att handla ömsesidigt, är nödvändigt för att lätta trycket mellan Kuba och USA. Samtidigt betonar Pérez Roque att det största problemet för att leva upp till de nyligen teckande fördragen är USA:s blockad - en bild som delas av många boende på Kuba. Läs om kubanernas syn på USA:s presidentval här, ett val som påverkar dem lika mycket som de kubanska inte minst p.g.a. blockaden.
Sammanfattningsvis är det inte omöjligt att underteckandet av de två fördragen är ett andra steg i Raúls glastnostpolitik. Artiklar från USA (t.ex. här) antyder en ny öppenhet i diskussionerna att förbättra socialismen och viljan tycks finnas att släppa fler politiska fångar. Att Fidels åsikter inte längre är allmänrådande är tydligt. Är det en påbörjad transitionsprocess vi ser eller är det måhända precis som kubanerna hävdat hela tiden: restriktionerna är en konsekvens av det ekonomiska och militära hotet från USA? Undertecknandet av fördragen kommer hursomhelst nu när FN:s råd för mänskliga rättigheter har beslutat att emot USA:s vilja ta bort Kuba från sin lista över stater som inte följer MR - "en historisk seger för det kubanska folket".
Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Kuba, Raul Castro, Castro, socialism
tisdag 26 februari 2008
Reformer på g?
Ett politiskt system måste ständigt granskas, kritiseras och förnyas. En sanning som gäller såväl demokratier som diktaturer. Statsapparater växer sig ofta så byråkratiskt tunga att de riskerar gå under av sin egen tyngd. Kuba är inget undantag - den stora statliga planeringen kräver en massiv förvaltning för att fungera. Statsförvaltningen i den nyligen inledda eran post-Fidel måste därför även den granskas och förnyas. Utnämningen av Machado och arméns ökade inflytande i statsrådet signalerar emellertid något motsatt: här ska fortsättas på gammalt beprövat manér. Eller?
Under 90-talets specialperiod har Raúl Castro som ansvarig för armén minskat arméns storlek från omkring 300 000 man till kanske 60 000. Till skillnad från Sveriges försvarsbantning finns ändå fortfarande ett visst militärt hot mot Kuba kvar så effektiviseringen i takt med minskningen har varit a och o. Kanske finns därför ändå förutsättningarna med det "gamla gardet" vid makten för att slimma även statsstrukturen.
Raúl nämnde i sitt tal till Nationalförsamlingen, som jag skrivit om tidigare, att några av de viktigaste reformerna som ska drivas igenom är en ökning av levnadsstandarden i form av högre matproduktion och en revalvering av peson så att människor har råd att köpa det de behöver. Dessutom har man redan börjat tala om institutionella förändringar i statsmakten. Ricardo Alarcón, Nationalförsamlingens ordförande, säger idag i en intervju med Caracasbaserade TeleSUR (vilken finns i tv-basutbudet på Kuba) att man bör strukturera om regeringsapparaten, minska antalet ministerier och se över den centrala statsorganisationen för att förenkla och effektivisera.
Förmodligen ska man tolka utvecklingen som att landets ideologi ligger fast som tidigare men att man samtidigt har en vilja att reformera statsapparaten under de kommande fem åren tills en ny generation antagligen tar över vid nästa val 2012. Kuba befinner sig idag "i en etapp för vidareutveckling av sitt samhälle, med diskussion, med kollektiv reflektion mellan oss alla" säger Alarcón. Som Raúl stakade ut i sitt tal ska socialismen förbättras - och "det finns ingen anledning att vara rädd för motsatta åsikter: tvärtom, det är ur debatten mellan olika synpunkter som de bästa lösningarna tar form."
Vi får se hur socialismen ter sig på 2000-talet.
Spana in kubanska regeringens gubbhylla i ett bildspel här.
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Raul Castro, Castro, socialism, stat, reformer
