Utanför Moncadabarackerna i Santiago de Cuba, 1953 en av Batistaregimens viktigaste militärförläggningar och platsen för ett revolutionsförsök den 26 juli, talade president Raúl framför en enorm backdrop med Fidel på. 55 år efter Moncadaanfallet, 49 år efter revolutionens triumf och två år på dagen efter att el líder maximo - Fidel - senast synts offentligt. Många västliga förståsigpåare är besvikna och utropar kubanernas besvikelse över att Raúl inte kom med några nya konkreta reformförslag i sitt tal. Landet har nu återgått till den stelhet som hållit Kuba i det tidslösa klister som figurerat under hela Castroepoken. Ingenting har någonsin förändrats. Den västliga diskursens konstruktion av Kubas historia och situation är makalös.
Kort summerat saktas reformerna automatiskt ned p.g.a. den internationalla mat- och energikrisen och fortsatta satsningar på försvaret även efter USA:s presidentval var Raúls budskap i sitt tal. Inte särskillt häpnadsväckande nyheter med andra ord.
Nu till bloggens mer snara framtid:
Under den kommande månaden kommer tonen att bli lite mer personlig på bloggen då den kommer att fungera som resedagbok för undertecknad på fot i Kuba, främst i den västligare delen. Skriv gärna frågor i kommentarfunktionen så ska jag i möjligaste mån försöka svara på dem från aktuell plats. Resan börjar på torsdag.
Under resan kommer inte bloggen att feedas via varken Bloggportalen eller nyligen.se så du får kika in här självmant eller rss-feeda. Rss-adressen är: http://gurrens.blogspot.com/feeds/posts/default
Bilden kommer från Miami Herald
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Cuba, Fidel Castro, Fidel, Raul, resedagbok, nationaldagen, 26 juli
tisdag 29 juli 2008
26 de julio och kommande reseskildring
måndag 31 mars 2008
Raúls reformer: en sammanfattning
Den senaste månaden, sedan Raúl Castros officiella maktövertagande på Kuba den 24/2, har det blivit många inlägg och varit mycket tal om reformeringen av det kubanska samhället. Förändringar då man får mer leder ofta till exponentiellt ökande förhoppningar om att få ännu mer, ibland till den nivå att hela samhället kommer i gungning. Att ge lillfingret som det så fint heter.
På Kuba är reformtakten hög, ändå finns inga tecken, varken i kubansk eller exilkubansk media, på folklig resning. Men hur kan detta komma sig?
Ett skäl kan vara att människor helt enkelt stödjer sin regering, ledarförskjutningen har skett långsamt, människor förstår vad som händer och specialperiodens hårda år ger nu frukt då levnadsförhållandena kan förbättras ytterligare. Vissa restriktioner som varit nödvändiga för att komma ur den havsdjupa ekonomiska krisen behövs inte längre. BNP stiger och statens kapitalsparande, nödvändigt för tillväxt, är nu på en sådan nivå att de socialistiskt prissatta inkomsterna kan stiga generellt. Ett internationellt hårt åtsatt utvecklingsland kan skörda framgångar utan ökade klasskillnader. Det är den vänligt sinnades förklaring.
Ett annat skäl kan vara att det dubbla valutasystemet fortfarande delar upp det ekonomiska livet i parallella system. Att man får köpa en elslukande dator innebär inte nödvändigtvis att man har råd att köpa den. Valfriheten ökar men regeringen kan ännu hålla styr på konsumptionen genom penningpolitikens utformande. Det är måhända den konspiratoriskes förklaring.
Kanske kan man tänka sig att människor inte vågar kräva mer av rädsla för säkerhetstjänsten. Inrikesministeriet MININT och CDR:erna håller ett vakande storebrorsöga över alla på ön. Nej, knappast en trolig förklaring i mina öron. Någon skräck för statlig övervakning hör inte hemma i de kubaners vardag som jag har träffat även mellan fyra slutna väggar. Närvaron finns där och ordningsmakten kan vara påstridig, men någon rädsla kan man inte tala om. Att en säkerhetstjänst hindrat uppror har dessutom inte mycket historisk substans. Burmas järnhårda styre har inte hindrat protester precis som veckans händelser i Tibet. Ungernrevolten 1956 och protesterna i Rumänien 1989 tyder på detta precis som folkupproret i DDR 1953. Kubansk militär har aldrig öppnat eld mot en folksamling och allt fler på toppositioner i Kuba uppmanar till öppnare debatt om landets brister.
En fjärde, den här gången positivt klingande, orsak kan vara att kubaner har en mental uppfattning av att förbättringar kommer successivt och en medvetenhet om Kubas plats i världen: ett u-land med bristande nationell demokrati, men ett u-land som är tryggt att leva i jämfört med andra länder i den s.k. tredje värden. Utblidning leder till medvetenhet om sin situation och är en stats bästa, eller sämsta, sätt att skapa stabilitet.
Hur det egentligen står till kan vi bara spekulera i och det vore dumdristigt att bara identifiera en orsak.
Nedan kommer en sammanfattning av de reformer som hittills drivits igenom, talats om att genomföras och slutligen de som fortfarande väntar på sin verkliga adressering.
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, kommunism, socialism, revolution, uppror
lördag 15 mars 2008
Konvertibla förändringar - i valutan och debatten
Med legaliserad tv- och dvd-försäljning förtydligas förhoppningarna om en revalvering av peson som Raúl annonserat. I dagsläget kommer all avreglerad försäljning av mikrovågsugnar och brödrostar (se föregående inlägg) att ske i CUC (konvertibel peso) med en växelkurs på 1:25 mot valutan som kubaner får sin lön i. Reuters fortsätter reformrapporteringen och berättar att regeringen kommer att höja löner och förändra två-valutesystemet. Emellertid kommer det att ta tid och kan omöjligt ske över en natt; ekonomin måste ytterligare växa och produktionen av de nu legala produkterna måste stiga annars kommer hyllorna att tömmas. Fler måste jobba hårdare. I samma ledare i partiorganet Granma skriver man att förbuden mot att ta in på vissa turisthotell för kubaner är fullt realistiska att ta bort.
I en annan notis skriver man att fredagsutgåvan av Granma kommer att bli dubbel så tjock (eller tunn: från åtta till sexton sidor) och ägnas åt självkritik för ökad debatt om samhället. Journalister uppmanas vara skarpare och Reflexiones del compañero Fidel flyttas från sidan ett till sidan två. All information tyder på att debatten uppmuntras mer och mer för att "förbättra socialismen". Många av reformerna som nu annonseras är ett resultat av de omkring 250 000 förslag som inkommit till Nationalförsamlingen från enskillda medborgare och diskussioner på arbetsplatser och i CDR:er.
Reformerna spelar en viktig roll när EU-kommissionen nu vill återinitiera goda relationer med Kuba efter kommissionärsbesök på ön. För kommissionen gäller det nu att få Ministerrådet på stats- och regeringschefsnivå att godkänna förslaget. Inte minst Sveriges Alliansregering är där emot, men t.ex. Spanien arbetar där för. EU är Kubas största handelspartner och goda relationer är därför viktiga för den kubanska ekonomin. Läs mer här.
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Raul Castro, reformer, EU, avregleringar
måndag 3 mars 2008
MR på Raúls agenda
Kuba har i dagarna skrivit på ytterligare två av FN:s fördrag för mänskliga rättigheter. Det ena fördraget erkänner civil och politisk frihet i form av självbestämmande, religionsfrihet, rätt till personlig integritet, rätten att lämna ett land och allas likhet inför lagen. Det andra manifesterar ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som rätten till arbete, rättvisa löner, rätten att bilda och vara medlem i fackföreningar, social säkerhet, utbildning och högsta möjliga standard av fysisk och mental hälsa. Kontroversiella saker kan tyckas i vår västerländska uppfattning av Kuba och undertecknandet har åtminståne tre viktiga innebörder att fundera kring.
Utrikesminister Felipe Pérez Roque vars namn har teckats på fördragen menade att deras innebörd ska vara del av den kubanska lagstiftningen men att man har tolkningsrätt av fördragstexterna. Fidel har under sina år vid den verkställande makten vägrat skriva under fördragen kanske inte minst p.g.a. att fackföreningsrörelsen ska vara en bred folkrörelse med direktinflytande i statsapparaten och att man därför inte kan tolerera utbrytarförbund som omöjliggör den socialistiska modellen. 2001 sa han att fördragstexten "kan fungera som ett vapen och en förevändning för imperialism att försöka dela och skapa fraktioner bland arbetare, skapa artificiella fackföreningar och minska deras politiska och sociala kraft och inflytande."Att man nu har undertecknat fördragen måste därför ses som en frångång från Fidels internationella politik. Pérez Roque menar emellertid att den kubanska fackföreningsrörelsen inte är hotad i.o.m. fördragen. Att texterna inkulderar rätten till att resa kan också möjligen vara ett startblock för en ny politisk linje. Å andra sidan hittar man kanske bara på någon smart formulering för att få verkligheten att passa in i fördragsteorin.
Ett andra ställningstagande för undertecknandets betydelse som göds av regeringens möjlighet att reservera sig är den bland Miamis militanta exilkubaner. Elizardo Sanchez som leder den MR-grupp, Cuban Commission on Human Rights and National Reconciliation, som tidigare skapade mytiska nyheter kring studentkritiken i Havanna och studenten Eliécer Ávila, säger till Miami Herald att han ser undertecknandet som "positive news because the signing of these pacts is an old demand from inside Cuba and from the international community. I hope it [the government] honors the letter and spirit of the law of these pacts, but I am not sure it will." Trots en skepsis mot att fördragen är mer än ord (kanske att jämföra med Bresjnevs signerande av Helsingforsslutakten på 70-talet fast i mindre skala) tycks man ändå se framsteg hos den nya regeringen. MR-gruppen uppskattade i början av året att det finns 234 politiska fångar på Kuba jämfört med 246 i juni 2007.
Trådarna knyts ihop, för det tredje, i nyheterna från Vatikanens statsbesök på Kuba i veckan då statssekreteraren och kardinalen Tarcisio Berton samtalat med Raúl Castro om att släppa fler fångar. Castro säger sig villig att göra ett utbyte med USA och släppa "de kubanska fem" som hålls fängslade i Miami mot ett antal politiska fångar på Kuba. Raúl understryker att reciprocitet, att handla ömsesidigt, är nödvändigt för att lätta trycket mellan Kuba och USA. Samtidigt betonar Pérez Roque att det största problemet för att leva upp till de nyligen teckande fördragen är USA:s blockad - en bild som delas av många boende på Kuba. Läs om kubanernas syn på USA:s presidentval här, ett val som påverkar dem lika mycket som de kubanska inte minst p.g.a. blockaden.
Sammanfattningsvis är det inte omöjligt att underteckandet av de två fördragen är ett andra steg i Raúls glastnostpolitik. Artiklar från USA (t.ex. här) antyder en ny öppenhet i diskussionerna att förbättra socialismen och viljan tycks finnas att släppa fler politiska fångar. Att Fidels åsikter inte längre är allmänrådande är tydligt. Är det en påbörjad transitionsprocess vi ser eller är det måhända precis som kubanerna hävdat hela tiden: restriktionerna är en konsekvens av det ekonomiska och militära hotet från USA? Undertecknandet av fördragen kommer hursomhelst nu när FN:s råd för mänskliga rättigheter har beslutat att emot USA:s vilja ta bort Kuba från sin lista över stater som inte följer MR - "en historisk seger för det kubanska folket".
Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Kuba, Raul Castro, Castro, socialism
tisdag 26 februari 2008
Reformer på g?
Ett politiskt system måste ständigt granskas, kritiseras och förnyas. En sanning som gäller såväl demokratier som diktaturer. Statsapparater växer sig ofta så byråkratiskt tunga att de riskerar gå under av sin egen tyngd. Kuba är inget undantag - den stora statliga planeringen kräver en massiv förvaltning för att fungera. Statsförvaltningen i den nyligen inledda eran post-Fidel måste därför även den granskas och förnyas. Utnämningen av Machado och arméns ökade inflytande i statsrådet signalerar emellertid något motsatt: här ska fortsättas på gammalt beprövat manér. Eller?
Under 90-talets specialperiod har Raúl Castro som ansvarig för armén minskat arméns storlek från omkring 300 000 man till kanske 60 000. Till skillnad från Sveriges försvarsbantning finns ändå fortfarande ett visst militärt hot mot Kuba kvar så effektiviseringen i takt med minskningen har varit a och o. Kanske finns därför ändå förutsättningarna med det "gamla gardet" vid makten för att slimma även statsstrukturen.
Raúl nämnde i sitt tal till Nationalförsamlingen, som jag skrivit om tidigare, att några av de viktigaste reformerna som ska drivas igenom är en ökning av levnadsstandarden i form av högre matproduktion och en revalvering av peson så att människor har råd att köpa det de behöver. Dessutom har man redan börjat tala om institutionella förändringar i statsmakten. Ricardo Alarcón, Nationalförsamlingens ordförande, säger idag i en intervju med Caracasbaserade TeleSUR (vilken finns i tv-basutbudet på Kuba) att man bör strukturera om regeringsapparaten, minska antalet ministerier och se över den centrala statsorganisationen för att förenkla och effektivisera.
Förmodligen ska man tolka utvecklingen som att landets ideologi ligger fast som tidigare men att man samtidigt har en vilja att reformera statsapparaten under de kommande fem åren tills en ny generation antagligen tar över vid nästa val 2012. Kuba befinner sig idag "i en etapp för vidareutveckling av sitt samhälle, med diskussion, med kollektiv reflektion mellan oss alla" säger Alarcón. Som Raúl stakade ut i sitt tal ska socialismen förbättras - och "det finns ingen anledning att vara rädd för motsatta åsikter: tvärtom, det är ur debatten mellan olika synpunkter som de bästa lösningarna tar form."
Vi får se hur socialismen ter sig på 2000-talet.
Spana in kubanska regeringens gubbhylla i ett bildspel här.
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Raul Castro, Castro, socialism, stat, reformer
måndag 25 februari 2008
Lite Bildt och lite armé
Carl Bildt meddelar att Sverige tyvärr inte har några "goda förbindelser" med Kuba idag. Efter tuppfäktningen i FN för något år sen med kubanska representanter är det kanske inte så konstigt att Bildt är lite på tvären.
I en intervju säger utrikesministern nyligen att "detta är en osedvanligt repressiv regim - förstelnad och förgråad som fängslar människor för deras politiska åsikter. Man kan bara hoppas att den nya regimen under Raul öppnar upp för en demokratisering." En inställning väl värd att jämföra med hur det lät från Sveriges statsminister för drygt 30 år sedan - lyssna här!
Efterträdare till Raúl Castro på posten som ledare för armén och försvarsminister är Julio Casas Regueiro. Armén är oerhört inflytelserik på Kuba; bl.a. äger man omkring en tredjedel av landets största industri, turismen, i form av företaget Gaviota och dessutom ansvarar man för en stor del av import/exportverksamheten. Framför allt är armén extremt lojal Raúl Castro. Regueiro är även han över de 70 fyllda och som nybliven försvarsminister och även vicepresident kommer han att bidra till Kubas troliga politiska status quo.
Lars Palmgren, Ekot, ger en bra överblick av det politiska läget och summerar Raúls tal igår. Klart värt en lyssning.
Läs även andra bloggares åsikter om Raul Castro, Raul, Castro, Kuba, Carl Bildt, Bildt
söndag 24 februari 2008
Kuba förblir
Problem med valutorna, frågan om huruvida man ska få resa utomlands och ett transportsystem i kris är några av de viktiga och svåra saker som Kubas nya president Raúl Castro Ruz har att ta ställning till. Att nödvändiga reformer finns att utfärda är det inget snack om, men samtidigt har den kubanska statsapparaten på ett oerhört skickligt sätt lyckats skapa en övergång från revolutionens 49 år med Fidel på toppen till revolutionens framtid utan honom. Ett väl skisserat pussel börjar få sina sista bitar på plats.Fidels abdikation tog världen med storm. El comandante-en-jefe har blivit compañero Fidel och presidentstolen bär nu även officiellt en annan man. Trots de stora rubrikerna är Fidels ord fortfarande kvar i det kubanska politiska livet: Ledaren för PCC - Kubas kommunistparti - heter nämligen fortfarande Fidel Castro. I motsats till partierna i våra liberala demokratier har kommunistpartiet på Kuba inget med valen att göra. Man kan inte rösta på det och det får inte nominera några kandidater enligt konstitutionen. Partiets roll är i stället att vara en ideologisk vägledare för nationen. Med sina ord i partiorganet Granma kommer därför Kubas ideologiske ledare även fortsättningsvis att ha sitt finger med i spelet.
Raúl Castro ses av många som mer pragmatisk än sin storebror och han har bl.a. under sitt dryga år som t.f. president öppnat upp ekonomin för privata initiativ i liten skala. Samtidigt har 76 åringen ett rykte om sig som hänsynslös och våldsbenägen. Cyniskt sett en passande man som ledare för armén under de flesta av de gångna åren med andra ord. Ursprunget till omdömet är bl.a. den massavrättning av omkring 70 Batistamän som Raúl beordrade i Santiago de Cuba alldeles efter att revolutionärerna intagit staden.
Någon transitionsprocess i den politiska strukturen blir inte synlig med Raúl vid rodret. Den nye presidenten sa i sitt tal till Nationalförsamlingen idag att han kommer fortsätta "befästandet av revolutionen i en stund som fordras vara dialektisk och kreativ, som kamrat Fidel har förberett oss på." Den fortsatta stabiliteten i ledarskapet signaleras dessutom främst av den allra mest intressanta pusselbiten som lagts på plats under dagen. På pusselbiten är José Ramón Machado, 77, som utsetts till första vicepresident. Många har trott att Carlos Lage skulle kunnat få posten, men generationsskiftet har uteblivit så här långt. Machado var med Fidel och Raúl i Sierra Maestra under revolutionskriget och är sedan länge medlem i politbyråns sekretariat. Den höga partiposten har givit honom mycket makt över den ideologiska utformningen och han är mycket känd på Kuba. Utomlands är det däremot knappt någon som vet vem han är. Med Machado som Raúls högra hand blir slutsatsen alltså att även det verkställande ledarskapets bana är fast rotad på väl beprövade vägar.
Övergången har sammantaget alltså skett genom att Raúl under mer än ett år varit den faktiska presidenten - för kubanerna är dagens resultat därför inget konstigt. Fidel kommer till sin död fortfarande att vara Kubas främste kämpe i Idéernas krig mot imperialismen och ett stabilt politiskt läge kan fortsätta med Raúl och Machado tillsammans med Ricardo Alarcón i Nationalförsamlingen. Carlos Lage och Felipe Pérez Roque kommer även fortsättningsvis att ha viktiga roller i regeringen som ger dem en naturlig ingång till topposten kanske om fem år, vid nästa val. Av medlemmarna i Statsrådet som utgör den lagstiftande makten när Nationalförsamlingen inte är i session är dock nästan 42% nyinvalda.
Läs om valet hos AFP, Al Jazeera, Granma och TeleSUR.
Läs även andra bloggares åsikter om Raul Castro, Fidel Castro, Castro, Kuba, Machado
