Stöd till kinesiskt OS 2008

Nyheterna kommer om att OS-fackelstaffeten utsätts för protester i London och Paris som en symbol för Kinas våld i Tibet. Precis som andra länders olympiska kommittéer, inte minst SOK i Sverige, går Kubas olympiska kommitté COC till försvar för sommarspelen i Peking. Man citerar IOK:s ordförande Jacques Rogge i att genom att ha givit Kina ansvaret för spelen har man givit olympiaden till en femtedel av mänskligheten. Kommitténs ord är främst till stöd för Olympiadens idé om försoning och att sporten går över politiska skiljelinjer.

Mer politiskt klingande ord (det är visserligen ett högst politiskt ställningstagande att sport är apolitiskt) kommer i stället i Granma där Kubas olympiske mästarinna i spjut från Moskvaspelen 1980 tar parti för Kinas rätt till att arrangörskapet. Spelen används av opportunister att svartmåla Kina vilket är fel mot ett land som har visat på stora ekonomiska och sociala framsteg säger hon. "Det är oförmögenheten framför nödvändigheten att acceptera landets utveckling, som annars skulle bevisas under spelens gång". Tibet existerar m.a.o. inte i diskussionen.

Fidel Castro uttalar sig dessutom i frågan i en av sina nyliga Reflexiones. "Den samordnade kampanjen mot Kina är som en trumpetstöt ljudandes till halshuggning för att förstöra landets och folkets förtjänade framgång för spelen."

De idel positiva orden, uteslutandet av Tibet och försvarandet av spelen i Kina har inte minst en ekonomisk förklaring. Kina är efter Venezuela Kubas främste handelspartner: 2005 handlande man med varandra för US$777 miljoner. Bussimporten till Kuba har tidigare nämnts men även många kylskåp har åkt från Kina till Kuba. Kubas stora nickelindustri är till 49% ägd av kineser (de övriga 51% av kubanska staten) och man samarbetar dessutom militärt vid Bejucal utanför Havanna. Ekonomin snarare än en gemensam politisk agenda är viktig att framhålla.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Castro, Fidel Castro, Kina, OS, protester, Tibet

MR på Raúls agenda

Kuba har i dagarna skrivit på ytterligare två av FN:s fördrag för mänskliga rättigheter. Det ena fördraget erkänner civil och politisk frihet i form av självbestämmande, religionsfrihet, rätt till personlig integritet, rätten att lämna ett land och allas likhet inför lagen. Det andra manifesterar ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som rätten till arbete, rättvisa löner, rätten att bilda och vara medlem i fackföreningar, social säkerhet, utbildning och högsta möjliga standard av fysisk och mental hälsa. Kontroversiella saker kan tyckas i vår västerländska uppfattning av Kuba och undertecknandet har åtminståne tre viktiga innebörder att fundera kring.

Utrikesminister Felipe Pérez Roque vars namn har teckats på fördragen menade att deras innebörd ska vara del av den kubanska lagstiftningen men att man har tolkningsrätt av fördragstexterna. Fidel har under sina år vid den verkställande makten vägrat skriva under fördragen kanske inte minst p.g.a. att fackföreningsrörelsen ska vara en bred folkrörelse med direktinflytande i statsapparaten och att man därför inte kan tolerera utbrytarförbund som omöjliggör den socialistiska modellen. 2001 sa han att fördragstexten "kan fungera som ett vapen och en förevändning för imperialism att försöka dela och skapa fraktioner bland arbetare, skapa artificiella fackföreningar och minska deras politiska och sociala kraft och inflytande."Att man nu har undertecknat fördragen måste därför ses som en frångång från Fidels internationella politik. Pérez Roque menar emellertid att den kubanska fackföreningsrörelsen inte är hotad i.o.m. fördragen. Att texterna inkulderar rätten till att resa kan också möjligen vara ett startblock för en ny politisk linje. Å andra sidan hittar man kanske bara på någon smart formulering för att få verkligheten att passa in i fördragsteorin.

Ett andra ställningstagande för undertecknandets betydelse som göds av regeringens möjlighet att reservera sig är den bland Miamis militanta exilkubaner. Elizardo Sanchez som leder den MR-grupp, Cuban Commission on Human Rights and National Reconciliation, som tidigare skapade mytiska nyheter kring studentkritiken i Havanna och studenten Eliécer Ávila, säger till Miami Herald att han ser undertecknandet som "positive news because the signing of these pacts is an old demand from inside Cuba and from the international community. I hope it [the government] honors the letter and spirit of the law of these pacts, but I am not sure it will." Trots en skepsis mot att fördragen är mer än ord (kanske att jämföra med Bresjnevs signerande av Helsingforsslutakten på 70-talet fast i mindre skala) tycks man ändå se framsteg hos den nya regeringen. MR-gruppen uppskattade i början av året att det finns 234 politiska fångar på Kuba jämfört med 246 i juni 2007.

Trådarna knyts ihop, för det tredje, i nyheterna från Vatikanens statsbesök på Kuba i veckan då statssekreteraren och kardinalen Tarcisio Berton samtalat med Raúl Castro om att släppa fler fångar. Castro säger sig villig att göra ett utbyte med USA och släppa "de kubanska fem" som hålls fängslade i Miami mot ett antal politiska fångar på Kuba. Raúl understryker att reciprocitet, att handla ömsesidigt, är nödvändigt för att lätta trycket mellan Kuba och USA. Samtidigt betonar Pérez Roque att det största problemet för att leva upp till de nyligen teckande fördragen är USA:s blockad - en bild som delas av många boende på Kuba. Läs om kubanernas syn på USA:s presidentval här, ett val som påverkar dem lika mycket som de kubanska inte minst p.g.a. blockaden.

Sammanfattningsvis är det inte omöjligt att underteckandet av de två fördragen är ett andra steg i Raúls glastnostpolitik. Artiklar från USA (t.ex. här) antyder en ny öppenhet i diskussionerna att förbättra socialismen och viljan tycks finnas att släppa fler politiska fångar. Att Fidels åsikter inte längre är allmänrådande är tydligt. Är det en påbörjad transitionsprocess vi ser eller är det måhända precis som kubanerna hävdat hela tiden: restriktionerna är en konsekvens av det ekonomiska och militära hotet från USA? Undertecknandet av fördragen kommer hursomhelst nu när FN:s råd för mänskliga rättigheter har beslutat att emot USA:s vilja ta bort Kuba från sin lista över stater som inte följer MR - "en historisk seger för det kubanska folket".

Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Kuba, Raul Castro, Castro, socialism